lisajalmefors.blogg.se

Går det? Är det möjligt att må bra, men samtidigt inte må så bra? Är det en fysikt eller psykisk möjlighet? Jag tror det. Även om det inte är logiskt.

Kanske är det så att när den känslan infinner sig så ljuger vi? Kroppen ljuger för oss. Att egentligen är det så att vi faktiskt mår bra, eller så mår vi ganska dåligt.

 

Själva känslan kan jag inte förklara. Dels för att det inte går. Men även för att vi upplever saker och ting på olika sätt. Eller?

 

Men nu är jag där. Jag mår bra utåt, men inåt är det inte fullt så bra. Än. Så då är följfrågan, är det för att upprätthålla en fasad? Dölja vad som egentligen pågår. Eller är det för att kroppen är så inställd på överlevnad (ja, det låter hårt) att kroppen ljuger för oss. Hjärnkontoret har blockat en del, och därför mår vi bra. På ett sätt.

Nästa fråga är: Är det bra eller är det dåligt?

Kankse är det bra ett tag i alla fall. Men håller det på för länge så får det motsatt effekt. Vi börjar omedvetet gräva gropar åt oss själva.

 

Idag har fått lite utlopp för frustrationer. Jag har återigen kastat potatis på poliser. Det är riktigt skoj. Och återigen skrattar jag mest åt mig själv och min obefintliga förmåga att kasta något över huvudtaget. Idag var poliser lite mer på, det var skoj. Även vi som kastade fick jobba lite. Jag är duktigt slut i kroppen, på ett ganska skönt sätt.

Och det är befriande att göra sådanna här saker. Göra saker som inte är det minsta i närheten av "the safty box".
Av samma anledning åkte jag till Argentina förra vintern med min Gubbe. Vi var med i ett program som heter Wild Things. Om ni inte sett det, är det värt att kika på. Finns på Dplay.

http://www.dplay.se/wild-things-sverige/season-1-akta-makar-tavlar/ 

 

Rent logiskt var det en korkad grej att göra. För det var i början av min personliga krasch. Men samtidigt behövde jag komma iväg. Och jag hoppades att det drastiska miljöombytet skulle få mig att må bättre. Så här i efterhand kan jag konstatera att det gjorde varken till eller från. Men jag fick sol och värme i februari månad. Det var faktiskt värt besväret.

 

En dans på rosor var det inte. I ett av momenten så bröt jag ihop. Ordentligt. Inget som syns på TV, ni kommer inte ens ana vart det var någonstans. Men produktionen blev oroliga, och dom satt och hade kolla på mig. En i teamet stannade kvar vid tältet där jag var, medans dom andra gick för att äta lunch längre bort. Vilket jag inte var medveten om där och då. Utan jag hade fullt upp med att samla ihop mig, framför allt rycka upp mig. Detta gör jag med musik i lurarna och kopplar bort omvärlden. Jag pratar inte om det. Dumt jag vet, men det är så jag funkar. 

 

Och där hade jag också känslan av att må bra utåt, men det var kaos inuti. Jag ville må bra. jag ville så förtvivlat gärna må bra igen. Så jag ljög för mig själv helt enkelt. 

För det är det som är grejjen med den här känslan. Det är inte för att dölja/ljuga för andra. Det handlar inte om att hålla uppe en fasad. Utan vi ljuger helt och hållet för oss själva.

 

Men jag är glad att jag ändå under resans gång vågar utsätta mig för saker. Allt för att bevisa för MIG att jag faktiskt kan. Det finns roliga saker här i livet som är värt att prova. Allt är inte svart och vitt. Det finns en jäkla massa färger där i mellan, plus en ofantlig gråskala. 

 

Utmana er själva!!

 

Och till alla er som ska till Friends i helgen för att besöka Stockholm horseshow, kom förbi monter 19 och kika på en underbar Frieser fröken!