Tillbaka på ruta ett.
Inte ens det, utan minusruta om det finns någon. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Faktiskt inte. Har lust att skita i allt, igen. För jag har inte energin att reda upp saker. Nu är det inte jag som ska göra det. Och min handledare sa idag att jag måste släppa det, men hur jag kan släppa det när det är mig det gäller. Det är bara jag som blir drabbad, och familjen så klart, inte arbetsgivaren eller Försäkringskassan. Utan det är jag.
Det är jag som mår dåligt. Värre än dåligt. Riktigt jävla skit för att vara helt korrekt.
På ett sätt önskar jag (egenligen inte, för ingen ska behöva gå igenom det här) att de som sitter med sådanna här beslut faktiskt fick gå igenom det här. Inte bara beslut, faktiskt sådanna som är personalansvariga också. Mest dom egentligen. Så det kan få en förståelse för vad som händer. Att hjärnan faktiskt är helt "fucked up". Reptilhjärnan tar över och ser till att man överlever i alla fall. För det är det som händer. Hjärnan ställer in sig på överlevnad. det sunda förnuftet puttas bort.
Min terapeft kallar det för pippihjärnan, men jag tycker att reptilhjärna är en bättre beskrivning.
Vad händer nu då? Jo jag måste börja resan upp... igen. Måste komma så till pass mycket att jag åtminstone ser stranden. Jag gjorde det igår. Klart och tydligt. Men tyvärr blev jag iputtad igen, eller utknuffad. Så nu ska ta mig tillbaka... igen.
För stunden är jag dränerad. Uttömd.
Så jag avslutar här för stunden.
