lisajalmefors.blogg.se

Min "skillsmässa" med Arlanda är nu äntligen klar! Efter 11 år på flyplatsen så är vi färdig med varandra. Självklart har jag haft kul där ute, jag kommer sakna alla kändisar jag har träffat där. Vissa arbetsuppgifter också.

Det jag inte kommer att sakna är tidiga mornar, griniga människor och stressen. Att stress finns i så många olika former trodde jag aldrig! Det är inte bara tid, utan hela atmosfären. Har ni en aning om hur många människor som passerar Arlanda varje dag? Det är VÄLDIGT många kan jag avslöja. Ca 1000 nya ansikten varje arbetspass. 

På Menzies Aviation vvar det faktiskt mer påtagligt, för det var ett rent service yrke. 

 

Det var skoj, det var riktigt skoj. Men flygbranchen är inte kul. Konstant sparande av pengar. Mindre personal, mer att göra och det får inte kosta pengar. Så ser hela branchen ut. De flesta vill ut och resa till världens alla hörn, men betala vad det kostar? Nej. Utan det ska vara så billigt som möjligt. Vilket göra att flygbolagen dumpar sina priser. För att ta igen det någon annanstans så kostar det att checka in sin väska. Övervikt blir snordyrt. ALLT extra kostar. Vilka får ta diskussionerna? Personalen. 

Dessutom vill flybolagen betala så lite som möjligt för den inhyrda personalen. Vilket gör att Handlingbolgagen i sin tur inte kan erbjuda så mycket. 

Medans resenärerna förväntar sig förstklassig service fast de bara betalat en tiondel för sin biljett. 499kr till London är inte mycket pengar.

 

Hos Gränspolisen var det lite annorlunda i alla fall. En aning lugnare tidsmässigt, men fortfarande en sanslöst människoflöde. Klimatet var ett helt annat. Här gäller en anna precision. Att kunna bedömma människor. Bedömma sanningshalten i personer och resedokument. Inte en lätt uppgift. Men jag trode det skulle bli kanonbra, det var i alla fall tanken. Oftast därför man byter jobb. Eller hur?

Så blev det inte. Utan det fortsatte, stresen hängde kvar. Jag mådde dåligt ändå av att åka till jobbet. Egentligen inte värre än innan, men nu blev det mer påtagligt. Tempot var lugnare, hade en annan aktoritet. Det sa krasch ändå. Något som jag inte ville. 

 

Men nu sitter jag här! På ett sätt ett drömjobb. Efter ett år av sjukskrivning och rehab, sitter jag på en plats däe jag känner mig trygg. Klimatet är helt fantastiskt, ett klimat som jag behöver just nu. 

Även om det är ett männsikoflöde här också, så är det inga 1000 nya ansikten när jag är på jobbet. Utan hyfsat samma lika. Det kan vara mycket att göra här med, men det blir inte stress på samma sätt. Utan var sak tar sin tid (utan att det tar FÖR lång tid). 

Allt från att möta upp kunder till att köra olika fordon, städa lite. Fylla på kaffe. Kort sagt lite allt möjligt. Och det ska jag tala om för er, passar mig alldeles perfekt just nu. Och här känner jag att jag VILL vara. 

 

Efter 11 år på Arlanda är nu min Skilsmässa klar!! Och jag mår bra!! Nu kan jag se framåt. Jag kan planera saker. Jag VILL framåt. 

 

Kram på er!!