lisajalmefors.blogg.se

Mjo, det måste jag erkänna. Jag är impulsiv både till handling och känslor. Självklart ligger det mig i fatet. Det ska jag absolut inte neka till. Ganska dumt att var så känslomässig engagerad i olika saker. För allt blir personligt. Förmågan att vara objektiv suddas ut. Det försvinner inte helt, men det suddas ut. Förmågan att vara objektiv kommer långt senare än vad det borde. 

Hur jobbar man på det? Hur gör jag för att kunna vara mer objektiv? Låta vissa saker rinna av?

 

Ingen aning. 

 

Men samtidigt när jag hamnar i det läget då är det många saker som skett. Jag har (dumt nog) samlat på mig en massa saker och lägger in det också. Saker som inte relevant för just den nya situationen.

Om jag är rationell? Långt ifrån! Det är jag smärtsamt medveten om. Men det är så jag funkar. Sedan måste jag jobba på det. Självklart. Frågan är bara hur jag ska jobba på det. Går det att jobba på?

För även jag inser att det är dumt och definitivt inte hållbart i längden. Resultatet blir ju att JAG mår dåligt av det. För det studsar tillbaka på mig i slutändan, så är det. Så kommer det alltid att vara. På något sätt måste jag lära mig att släppa vissa saker. Alternativt säga ifrån tidigare, tala om att detta är inte ok. Eftersom jag gärna muttrar, inte helt omöjligt att jag kan fälla en idiotisk kommentar. Visserligen som jag står för. Men det är så dumt. Vissa tankar ska förbli tankar.
Misstänker att det är många som känner igen sig i detta scenarie. 

 

Återigen. Hur jobbar jag på detta? Hur blir jag bättre på att vara mer objektiv? 

Det intressant i detta är att när jag jobbade på Arlanda så var jag väldigt objektiv i min bedömning. När en passagerare bli förbannad, så tog jag det aldrig något personligt. Frågan är vad är skillnaden från då och nu? Var det för att jag så medveten om att det var en yrkesroll, men den privata jag fixar inte samma sak. När jag är privat så processar inte hjärnan på samma sätt. Känslorna tar över. 

 

Många gånger har jag funderat på om jag överreagerar på vissa situationer. På ett sätt gör jag det, men ändå inte... 

 

Vi människor är underliga. Att vara rationell och objektiv är inte lätt. Jag törs nog påstå att det är lite av en konstform. Och jag erkänner rakt av att jag beundrar dom som klarar av det.
Till mitt försvar kan jag i alla fall säga att jag är smärtsamt medveten om mina brister. Men dessa brister är en del av mig, men givetvis kan jag bli bättre. 

Förhoppningsvis.