När livet ger oss "F" fingret
För att först få ett glädjande besked, sedan rycks mattan undan. Brutalt. Hur hanterar man sådanna saker? Hur stöttar man en sådan person?
En person som vanligtvis har inställningen "kan själv", men som nu faktiskt behöver allt stöd som finns.
Oavsett vem det är, hur gör man? Det går aldrig att tvinga sig på en sådan person. Hur gärna vi än vill krama om personen ifråga, så går det inte. För det skulle inte tas emot. Utan det blir snarare tvärtom. Personen som faktiskt behöver den där extra kramen springer åt andra hållet. Och sluter sig helt. Snarare ännu mer, om möjligt.
Är det det rätt att tala om för (i det här läget) arbetskamrater om vad som har hänt. Är det att skvallra?
Nej, det är det förmodligen inte. Även om det känns så.
Personligen hade jag nog uppskattat att någon annan legat steget före, allt för att slippa att förklara. Slippa gå igenom hela känsloregistret om och om igen. Utan faktiskt få lite andrum, och sedan kunna ta upp det när jag själv hade kännt mig mogen. OM jag någonsin hade känt mig mogen.
Nåjja, det är vad jag har gjort. Försökt att meddela arbetskollegor om vad som har hänt. Jag tror att det är det enda sättet jag kan sötta på just nu. Och bara hoppas på att få veta om det är något mer jag kan göra.
Radera en hjärna kan jag inte. Men lyssna.
Alla behöver det någon gång i livet. Kanske tom flera gånger. Någon som lyssnar. Inga kloka råd eller lösningar. Bara lyssna. Hålla med. Men absolut inget "lilla gumman, jag vet". Det är ett stort "NEJ" på den. Finns något som kan vara så nedvärderande? Tror inte det. Ingen vet hur någon annan känner sig! Även om vi kanske har gått igenom något liknande, så går vi igenom olika saker. Känner olika. Reagerar olika. Så är det egentligen med allt! Absolut kan man dela med sig av sina egna erfarenheter. Men jag tror ändå att man måste vara försiktig med den biten. Verkligen lyssna av om personen ifråga är redo för att ta in det. Men lyssna av, kanske jag borde skriva läsa av. Känna.
Vi människor är bra kluriga. För ibland krävs det verkligen fingertopps känsla för att "läsa av" en person eller en situation.
Men sådant är livet! Så är det bara. Inget vi kan ändra på. Det enda som vi kan göra är att hjälpa varandra, stötta varandra. Lära oss förstå, även sådan som vi inte förstår.
Inte hacka på andra.
Herrejösses, det är inte lätt. Jag är urusel på vissa saker pga min tjurskallighet. Men jag försöker vara öppen. Jag försöker se vad som döljer sig bakom en fasad. Jag försöker att förstå det jag inte förstår.
Ta hand om er, och ta hand om varandra!!!!
