Livet.
Mja, vad mer kan jag säga? Livet. Det är ganska stort. Och det kan vara tungt, men ändå smidigt. Livet innebär så väldigt mycket. Galet mycket.
Många gånger känns det som om jag inte hinner med det jag vill. Fast nu har jag kommit fram till att det mer handlar om att jag inte riktigt orkar starta något. Starta nya projekt.
Jag började att kika på det där med Bullet Journal, men nej. Det känndes inte helt rätt. Nu kan man visserligen bestämma själv hur mycket eller lite tid man vill lägga på just den planeringen. Men det passade inte mig riktgt ändå. Så jag får fortsätta att snoka vidare för att strukturera upp min vardag.
För jag glömmer så kopiöst många saker. Nu har jag fått höra på omvägar att jag "skiter i det", det sårar mig. För så är det absolut inte. Utan jag glömmer. Är det jobbiga saker så skjuter jag lätt upp på det. Riktigt korkat, för det är då det blir sista minuten grejjer av det. Framför allt så ökar risken för att det helt enkelt glöms bort.
Jag blir lite rädd för mig själv över hur lätt jag faktiskt glömmer saker. Inte kul alls. Att då dessutom få veta att det finns dom som helt upprikgt inbillar sig att jag skiter i saker, det blir det inte bättre av.
Alla gör vi så gott vi kan utifrån de förutsättningar som vi har. Vi gör så gott vi kan hela tiden.
Har jag dåligt samvete för att jag inte orkar? Men helt seriöst, vad tror ni? Det är väl klart jag har!! Kontoret kan många gånger må bra, men huvudbyggnaden är grymt eftersatt. Min kropp närmare bestämt.
Men så är det.
Återigen hamnar jag i tankegången att jag skulle behöva åka bort. Men det finns inte utrymme för det. Så är det. Så jag blir inte av med tröttheten, den har naglat sig fast. Hårt. Det lilla jag gör för lite återhämtning, hinner jag göra slut på alldeles för fort.
Så tanken på en minihusvagn här nästan blivit en fixide..... Det ÄR en fixide.
Inget att åka iväg på vintern med. Men absolut resten av året. Och det går faktiskt att klä sig varmt även när man ska sova!
Men jag har ingen aning hur jag ska uppnå detta! Inte en blekaste aning. Så det känns lite hopplöst för tillfället. Och när den känslan infinner sig, då brukar jag generellt ge upp. Minsta lilla som går mig emot, då får det vara.
Nåjja. That´s life! Det är vad det är, och blir vad det blir.
