lisajalmefors.blogg.se

Ska erkänna att jag går och grunnar på det fortfarande. Vill först bara tillägga att min nemesis inte har svarat på mina sista inlägg, så jag tolkar det som att vederbörande inte har något bra svar att komma med. 

 

BMI. Vad är det för trams egentligen. Vem kom på detta märkliga sätt att kolla vikten på? Jag vet vad BMI ÄR. Men jag förstår inte varför. 

Den är bra för en normal person. Men vad är då en normal person. Sedan kan vi fortsätta så där i evinnerlighet. 

 

Jag tänker så här. Vi har alla olika förutsättningar. Vi har alla en unik uppsättning DNA som styr över hur vi ser ut. Vissa långa, andra korta, smal, tjock, ljus, mörk osv. Allt styrs av DNA, som i sin tur styrs av hur våra föräldrars DNA uppsättning ser ut. 

Är det då vettigt att använda sig av ett verktyg som är så generellt? 

 

Är jag nöjd med hur jag ser ut? Nopp, det är jag inte. Är jag i balans för att ta tag i det? Nej, det är jag verkligen inte. 

Samtidigt som det är inte många kilon som jag vill få bort. Och det är inte så mycket för HUR jag ser ut. Jag är jag, det är lite extra att krama på. Det bjuder jag på. Utan det är min kropp som protesterar lite. Men ska jag gå efter ett BMI så är det nästan 30 kg jag måste banta bort. Då är det ingenting kvar av MIG. 

Om vi ska gå efter hur jag ser ut, så tror jag det är 15kg som jag skulle behöva tappa. Då är jag en storlek 42, och då mådde min kropp bra. Framför allt så mådde själen bra.

 

Det finns dom som är vältränade på olika sätt, de trivs med hur dom ser ut. Dom mår bra i själen av hur dom lever. Men enligt deras BMI kan det visa sig att de är underviktiga eller överviktiga. Och en läkare ser bara BMI inget annat, det finns säkert undantag, och gör sin bedömning utifrån det dom ser på pappret. Är inte det ganksa korkat? 

Vältränade ungdomar som går till skolläkaren eller skolsyster råkar tyvärr ut för detta lite för ofta. 

 

Borde man inte se till individen? Ser personen ut att må bra? Trivs med sig själv? Kanon, då har vi inget problem. Är personen extremt åt en det ena hållet eller det andra, gissningsvis mår personen inte bra i själen heller. 
I vissa fall är det helt enkelt DNA som styr över att vi är lite smalare eller tjockare. 

 

Jag vet att jag hårddrar detta ganska rejält. Men jag tror att det finns mycket att jobba på här. Vi lever i ett utseende fixerat samhälle. Vilket jag också tycker är märkligt. Det förespråkas för naturlig skönhet många gånger. Att du duger som du är. Älska dig själv.

Men hur i helvete ska det gå till när vi blir överösta med reklam för alla bantingsmetoder, lösögonfransar, smink och allt vad det nu kan vara. 

Dom som gör reklam för detta är vältränade smala tjejer med långt hår, välsminkade. Då är det alltså inte ok att vara sig själv? 

 

Inte konstigt att våra unga har sådanna identitetskriser. Hur ska man vara? Vad är en tjej? Vad är en kille? Hur ska man se ut? Vad är normalt? 

 

Nä vet ni vad! Skit i BMI, skit i alla sociala medier och fitness reklamer. Bli stolta över er själva, ta kontroll över era liv. Blir det ni vill bli!

Har ni hjärnspöken som säger något annat, så finns det all möjlig hjälp att få. I stort och smått. Det viktigast av allt, våga tala om att ni inte mår bra. Familj och vänner är det bästa som finns! Och dom kan hjälpa mer än vad man tror, bara genom att finnas. 

Om någon säger "Du är bra!" "Du är fantastisk!" sug åt er! Lagra dom orden inom er! Så kommer dom att hjälpa er på vägen framåt när det är tungt! 

KANSKE att jag rotar fram en bild där jag faktiskt ser glad ut, till nästa inlägg

 

Nu när jag har funderat lite till, så är jag faktiskt ganska nöjd med mig själv. Det som ger mig komplex är min mage och min dubbelhaka. För övrigt, mja, inte så pjokigt faktiskt. Vi får se om jag klarar av att göra något åt det. Min enerig lägger jag på mycket viktigare saker just nu. Familjen.