Ni vet den där känslan av att inte räcka till.
Den som jag är nämnt vid ett flertal tillfällen. Den är överväldigande just nu. För oavsett vad jag gör eller säger, så är det inte bra.
Nu finns det ingen manual för hur man ska vara som föräldrer, eller hur vi föräldrar ska lösa problem som uppstår. Utan vi får lösa det efter resans gång. Ibland känns det lite som om jag skulle vilja ha en sådan manual ändå. "Här är lösningen på alla dina problem."
Som ni vet så funkar det inte så. Det finns visserligen en uppsjö med böcker om uppfostran, lära barnen att somna och annat skumt. Men det är ju inte DET jag vill ha. Jag vill ha en lösning på mina problem. Viktigast av allt så vill jag känna att energin räcker hela vägen till mål. Men där har vi ytterligare ett problem. Vad är mål? INGEN aning. Finns det ens ett mål?
Jag tror faktiskt inte det. Utan livet är liksom bara en enda lång resa utan ett egentligt mål. Att döden på något sätt skulle vara målet tror jag absolut inte. Nopp, det är liksom "bara" slutet.
Livet är en konstant lång resa på lite måfå. Utan riktig destination, det är lite åt det spontana hållet. Delmål finns det längs hela vägen. Eller vi kanske ska kalla det för rastplatser. Ibland lite finare resturang som vi hittar efter resans gång, eller så har vi oturen att haman på ett sunkigt hak. Men resan fortsätter ändå efteråt, oavsett. Vilket betyder att ibland är vi utvilade och hantera missöden utan minsta lilla bekymmer, eller så har vi ingen ork över huvudtaget till att ens fundera på att ta tag i saker. Fast vi måste.
För då är vi tillbaka till kärnpunkten i det hela. Ge upp finns inte. Utan det är liksom "bara" att köra på och hoppas på att det löser sig.någonstans.
Och det är där jag befinner mig just nu tror jag. Det är ganska mörkt och dimmigt, jag tror att jag är på rätt väg. Men det vet jag inte än, har faktiskt en känsla av att jag är lite vilse. Självklart kommer jag att hitta tillbaka. Men det är som med allting annat som går lite snett, det är galet frustrerande och väldigt irriterande. Det blir inte bättre av att jag trode jag hade hittat någorlunda rätt.
Och det är där jag befinner mig just nu tror jag. Det är ganska mörkt och dimmigt, jag tror att jag är på rätt väg. Men det vet jag inte än, har faktiskt en känsla av att jag är lite vilse. Självklart kommer jag att hitta tillbaka. Men det är som med allting annat som går lite snett, det är galet frustrerande och väldigt irriterande. Det blir inte bättre av att jag trode jag hade hittat någorlunda rätt.
Dimma kan vara vädligt vackert och rågivande att titta på. Kruxet är att då måste man vara still och ta sig tid till det. Tror inte jag har möjlighet till det just nu, jag måste fortsätta att famla mig fram lite på måfå.
