lisajalmefors.blogg.se

av maktlöshet och lite likgiltighet. Misstänker att dom flesta föräldrar har drabbats av just det någon gång under livet. 

Att vara otillräcklig. Inte nå fram. Lite skit samma, för det spelar ingen roll. 

 

Jag är så galet, galet trött. Jag är trött på att vara trött. Jag trött på att inte räcka till. Jag är trött på att lösa saker. Jag är trött... på det mesta.

Frågade min gubbe: Hur länge ska jag orka?

 

För jag blir lite förundrad av mig själv på något sätt, jag bara tuffar på. Det verkar inte som att det finns något stopp, utan med oändligt seg energi så tuffar jag på. Misstänker att det är på ren vilja. Viljan av att aldrig ge upp. Viljan av att det ska bli bra. Viljan att alla ska må bra. Viljan att själv må bra.

Kort sagt är viljan mitt driv. Har alltid varit, kommer alltid varit.

 

Tyvärr innefattar det inte saker som jag vill göra. Få färdigt husvagnen, sy, virka eller motionera. Där räcker inte viljan till riktigt. På dom punkterna finns inte orken. Min ork går till mycket viktigare saker. 

 

Jag började fundera på varför jag inte har något socialt liv, insåg att jag omedvetet dragit mig undan. Kanske inte omedvetet heller, utan det är medvetet än då. 

Om det är smart gjort. Knappast! Långt ifrån. Det är det dummaste man kan göra. Men ändå har jag gjort det. Vilket har inneburit att jag tappat många vänner efter vägens gång. Och jag har bara mig själv att skylla. 

Om jag söker sympati eller "tycka synd om"? Nej, varför då? Jag har ju valt det själv, eller hur. Då får jag skylla mig själv. Eller?

 

Men att vara social är nog det sista jag vill vara just nu. Min älskade gubbe försöker få med mig till Klubben ute på Ekerö, men egoistiskt nog vill jag inte. 

Jag har blivit uruselt på det sociala samspelet. Småpratet. Det är inte min grej. Andra kan prata, bara jag slipper. 

 

Igår hände något som kunde ha slutat väldigt tragiskt. Där och då kunde jag nog uppfattas som likgiltig. Att jag bara ruskar av mig. Men det är nog det sista jag gör. Helt klart. 

Men balansen i familjen är skör just nu, så jag måste tuffa på. Jag måste vara praktisk. Finns liksom inget annat. 

 

Min bättre hälft är en smula (läs MYCKET) bättre än mig på det sociala. Hans vänner på klubben är fantastiska. En hög med "farliga" mc knuttar, som är dom raraste gubbarna man kan hitta. Omtänksamma herrar.

 

Varför skriver jag ens det här? Bra fråga. Men jag tror att det mest handlar om att jag behöver få ur mig det. Att kunna släppa det lite, och sedan fortsätter jag framåt.