Äntligen kom regnet!
Med regnet kom även dunder och brak. Min förhoppning var att det skulle bli lite svalare ute. Men det är nog marginellt.
Det viktigast av allt, vi behöver regnet. Betet är slut här hemma till Hades och Xena, vi har fått börja stödutfodra. Tyvärr. Så jag är lite i valet och kvalet om jag ska köra tillbaka dom till stallet, eller fortsätta ha dom hemma. Jag hoppas att gräset börjar växa lite nu.
Eller köra dom till jobbet.... jag vet ett ställe där det är MASSOR med gräs. Dessutom inhägnat område. Så vad är problemet? Förmodligen alla bilar som kör in och ut.
Nog om det.
Trode aldrig jag skulle erkänna det, men jag vill bli gammal. Jag ser fram emot att bli gammal. Varför? Jag inbillarr mig att jag kommer få det vädligt mycket lugnare. När alla barnen vuxit upp och flyttat hemifrån. Självklart finns alltid oron där för hur det ska gå, att dom ska lyckas, att dom mår bra. MEN den stora skillnaden är att då är dom myndiga och SKA stå på egna ben. Lösa sina problem. Vi som föräldrar har inte det yttersta ansvaret längre. Ansvaret kommer att ligga på dom.
Vi har fyra barn, och alla fyra har/har haft problem. I varierande storlek. Från riktigt svarta demoner, till skolbekymmer. Kort sagt så är vissa saker lättare att handskas med än andra.
På något sätt känner jag mig misslyckad. För någoting har jag missat under resans gång. Eller jag tror att jag har missat. Men jag vet inte vad, och det är lite svårt att spola tillbaka bandet, av den enkla anledning att det inte går över huvudtaget.
That´s life.
Utan det blir till att lösa saker och ting under resans gång. Lära sig av misstagen. Vara lyhörd. Men Gudarna ska veta att jag är så otroligt trött i själen. För just exakt just nu är jag inne i en period där jag får känslan av att allt jag gör blir fel. Hur jag än vrider och vänder på det. Jag vill så gärna säga : Jag ger upp. Jag vill inte mer.
Men det jag gör är att sammla ihop mig, och stångar vidare med alla bekymmer som dyker upp. Ryggsäcken är hyfsat tung nu, och jag vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt för att göra den lättare. Kankse inte ens går för tillfället. Utan jag får klättra den branta stigen uppåt, med all extra vikt.
Men i ärlighetens namn är det nog på bristnings gränsen för vad jag klarar av.
Ingen har påstått att livet som föräldrer ska vara lätt, kommer vara lätt. Men vissa har det lättare än andra. Jag vill ha det lite lättare, VI vill ha det lite lättare. Någon gång ibland.
Kan säga att jag är duktigt sotis på dom familjer som har ett liv som liksom bara flyter på.
Kan säga att jag är duktigt sotis på dom familjer som har ett liv som liksom bara flyter på.
Samtidigt som jag inte ångrar något. Önskar bara att det vore lite annorlunda! Lite lättare. Önskar att livet var lite mer medgörligt.
Oavsett kommer vi att fixa det här. Det vet jag med säkerhet. Hur jag vet det? För att jag har en fantastisk man, och för att jag älskar familjen över allt annat! Med alla fel och brister vi har!
