lisajalmefors.blogg.se

Terminen har knappt börjat och vi har redan börjat brottas med bekymmer. För jag vill inte kalla det problem, även om det på ett sätt är ett problem. Men för oss är det ett stort bekymmer. 

 

Monster har byggt upp så mycket ångest för skolgången att hon inte klarar att gå dit. Tyvärr har Monster en massa frånvaro vilket i sin tur har lett till att hon inte har kompisar i skolan. Det finns ingen som hon kan hitta stöd hos, vilket gör att hon inte känner någon samhörighet eller trygghet i skolan. 

Tonåringarnas brist på förståelse och empati är skrämmande. 

 

Är det något som är konstigt, då är det givet att man ska göra sig lustig över det. Varför? Har dom fått så dålig uppfostran hemma? Jag kan inte se det på något annat sätt. Förståelse och empati är någon som föräldrar ska lära sina barn, inte skolan. 

 

Vvet inte riktigt vart jag vill komma med texten. Och jag vet inte vad mer jag ska skriva. 

 

Men jag är så less på alla möten. Alla samtal. Alla "lösningar". Skolans oförmåga att förstå individen. Utom Mosters mentor, hon är guld värd! Hon gör allt vad hon kan för alla sina elever. Men tyvärr som Menstor har dom inga befogenheter. Utan det är ett gäng knickedickar som inte ser elverna varje dag. Som inte ser behovet. Utan dom sitter bakom sina skrivbord och gömmer sig bland riktlinjer, lagar och paragrafer. Dom lever i tron att alla elever är stöpta i samma form. Det är i alla fall bilden jag har av skolledningar. 

Så länge det ser bra ut på pappret så är dom nöjda. 

 

Men det är inte bara skolan jag är less på. Jag är less på allt som har med instanser att göra. Många lever i villfarelsen att det "bara är att". Trots att dom jobbar på sådan instanser som har möjligheten att sätta in extra resurser. Men överallt ska det sparas pengar, eller så finns det inte pengar/resuser att tillgå. 

 

Det enda vi vill är att få vardagen att funkar. Jag och Gubben ska kunna känna att vi kan åka iväg tillsammans utan att behöva oroa oss för vad som händer hemma. 

Vi har tonåringar som borde vara självgående. Helt ärligt är det inte så. Och det finns ingen som kan hjälpa oss. När jag skriver ingen, så menar jag alla dessa puckade instanser. 

 

"Nej, det här är inte vårat område. Ni frå prata med dom här"

"Mja alltså detta är inte riktigt vad vi pysslar med."

"Vi kan inte hjälpa ni måste vända er till..."

"Första hand är det ..... som ska hjälpa. Vi kan inte göra så mycket."

 

Om jag fick en 10:a för varje gång vi fått detta leverat till oss, hade jag varit ekonomiskt oberoende vi det här laget. 

 

Vårat Monster?
Hon vill inget hellre än att känna sig "normal". Hon vill må bra. Hon vill gå i skolan. Hennes framtidsplan är ambulansförare eller sköterksa. Hon har även pratat om att bli psykolog. Ironiskt nog är det skolan som sätter käppar i hjulet för hennes dröm.