lisajalmefors.blogg.se

Hade en intressant upplevelse för en vecka sedan, ganska exakt. Som ni vet så kämpar jag och Gubben med lite extra utmaningar i familjen. Det har jag inga bekymmer med. Det jag har bekymmer med är alla idioter vi stöter på under resans gång. 

Jag fick en fråga en kurator som Monster går hos. "Är det eran kultur i familjen att inte be om hjälp? Att ni ska lösa allt själva?" Där och då hade jag inget bra svar på det. Men har nu insett vad det faktiskt handlar om. 

När vi som föräldrar blir runtbollade mellan olika instanser och ingen vet vad den andra gör, då är det klart att vi som föräldar kroknar någonstans i slutändan. För vad spelar det för roll att skrika efter hjälp, när dom som sitter på resurserna faktiskt rycker på axlarna och menar på att det är inte dom som kan göra något. När man som föräldrer ramlat på en sådan person för fyrahundrasjutioelfte gången, då löser man saker och ting på bästa sätt. Själv. 

 

För att komprimera denna historia lite så har vårat Monster försökt att överdosera med tabletter vid tre olika tillfällen, på två månader. Sista gången lyckades Monster spara tabletter för att skada sig själv, då vi har låst in allt i kassaskåp. Syftet är som sagt att skada sig själv, inget annat. Så mycket har vi klurat ut som föräldrar. Nu tycker jag att proffsen borde veta mer, men det gör dom inte. 

Barnakuten och Astrid Lindgrens barnsjukhus är helt fantastiska, så dom har ingen med denna historia att göra.

BUP akuten är en anna femma. Oproffsionella ärthjärnor jobbar där. 

 

Att vara på BUP akuten är ganska utlämnande. Avdelningen är låst, av förklarliga själ. Det krävs personal med nyckel för att ta sig in eller ut, inga undantag. Allt är låst. På toaletten finns det en toalett, ett handfat och en papperskorg, samt en liten hög med pappershandukar. Allt för att minimera risken för att kunna göra illa sig. Känns också logiskt, faktiskt. 

Men läkaren jag mötte denna gång var ordförande för alla ärthjärnor. Aldrig någonsin att jag känt mig så fruktansvärt utsatt, ifrågasatt och blottad som jag gjorde inför hennes "förhör". Hon ställde inte frågor utan hade förutfattade meningar om allt, hon visste precis vad som försegick hemma. Utan att behöva ställa en endaste fråga, inte en enda fråga vad som hänt. Hur vi gjort hemma. Nopp. Hon hann dessutom att hota med att det blir en orosanmälan till soc. Hota?! Jag VET att det blir en orosanmälan, vi är fullt medvetna om det. Men jag vet också att det inte kommer hända något med den. Men denna "läkare" använde det som någon form av hot. Vad hon ville uppnå med det, det låter jag vara osagt. För jag vet ärligt talat inte. 

 

Har nog aldrig någonsin blivit så arg som jag var då. Det hela slutade med att jag talade om för en stackars sköterska att den läkaren var nog det mest oproffsiga som jag mött. Hon kunde faktiskt dra åt helvete Jag ville inte se henne igen, jag vill inte prata med henne igen. Han blev lite paff över min reaktion, men jag talade om precis vad jag tyckte och kände över denna person. Jag ifrågasatte ganska duktigt om det verkligen var lämpligt för henne att jobba där. 
Den dagen slutade med att jag och Monster fick prata med en överläkare istället, som faktiskt hade något innanför pannbenet. Vi hade ett bra samtal där jag säger att jag är 100% med på att man måste ställa frågor för att kunna skapa sig en bild av situationen som uppstått. Men att mangla på som en bulldozer och ha en klar uppfattning om saker utan att faktiskt veta. Det köper jag INTE. Något som överläkaren höll med om. 

 

Vi åker hem. Jag, Gubben och Monster pratar om det som har hänt. Tar vissa beslut utan att konsultera en läkare, men vi känner att det är rätt. 

 

Igår ringer mobilen. Ni kan aldrig gissa vem det var. 

Jo ärthjärnan som jag inte ville ha att göra med. Antingen har hon inte fått den informationen eller så har hon helt enkelt skitit i vad överläkaren har sagt. 

Min puls går upp avsevärt. "Jag trode jag informerade om att jag inte vill prata med dig..." Denna mening ignorerade hon och fortsatte sin bulldozer taktik. Er dotter har en  drogprolbem så jag har skickat en remiss till Mariahemmet. Någonstans där gick topplocket för min del. "Du gör vad du tycker är bäst" sedan lade jag på luren. Om jag vavr vuxen? Fan heller! Varför ska jag vara det? När hon ringer igen trycker jag bort samtalet. Moget....

En timme senare ringer jag till BUP akuten och berättar om samtalet, plus att jag ber om att få prata med den aktuella överläkaren. Som tyvärr har semester. Dom säger att dom tagit ett meddelande och att hon ska höra av sig nästa vecka. Eller om någon annan överläkare ringer, det får vi se. 
Ärthjärnan har kommit fram till att Monster är drogberoende utifrån ETT urinprov. Ett enda jävla prov. Som dessutom togs ca 18 h efter att hon tagit 30st lergigan. 

 

Idag ringde Mini Maria. 
Faktiskt ett bra samtal, och jag berättade om situationen. Överraskande nog (sarkasm) så tyckte han också att det var märkligt att dra på stora trumman i det här läget. Men nu har vi en plan, en bra plan. Om inte annat för att överbevisa att det inte handlar om ett beroende. 

 

Nu blev detta ett långt inlägg. Så jag ska göra ett separat inlägg om mina tankar kring samtalet som jag hade med ärthjärnan. 

För hennes skulle hoppas jag att hon inte försöker ringa igen.