lisajalmefors.blogg.se

Och vi kan inte under några omständigheter jämnföra oss med andra. Vi klarar av olika saker, hanterar situationer på olika sätt, våra kontaktnät ser olika ut. Vissa har lätt att tjata till sig hjälp, medans andra kämpar på i tystnad. Vi tänker olika. 

Listan kan göras lång. Vi är individer. Även som familj är vi en enad individ. 

 

Jag har skrivit om det så många gånger, i olika former. Många gånger har jag gjort omskrivinigar, några gånger har jag varit rakt på sak. Detta är ett sådant tillfälle där jag kommer vara öppen. Jag har frågat Monstret om jag får skriva/prata om det som har hänt, och det fick jag. 

 

Tidigt en morgonen vaknade jag av att någon spydde. Det var ett lite Monster som mådde dåligt. Fick det inte gå ihop över huvudtaget varför hon spyr. Men konstaterade att hon inte kunde följa med mig till jobbet som planerat. 

"Jag vet varför jag spyr, jag är inte sjuk. Men jag vill inte tala om varför, för du och pappa kommer bli arga."
Storleken på denna varningsflagga kan ni säkert föreställa er. 

"Har jag eller pappa någonsin blivit arga?"

"Neeeeej.... Men ändå..."

"Hjärtat, vi blir inte arga. Varför mår du dåligt?"

Efter en stunds lirkande så kom det fram att hon svalt ett gäng tabletter. Hon vill inte mer, hon orkade inte mer. 

 

Detta är tredje gången. Det är så fruktansvärt tragiskt att någon så ung kan må så fruktansvärt dåligt. 

 

Det hela resulterade i ett dygn på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Provtagningar, kontroller och avgiftning. Hon fortsatte att spy nästan hela dagen. Min fantastiska Gubbe åkte med henne till akuten och tillbringade hela dagen med henne. Jag var lite mer korkad, jag åkte till jobbet. Men det är en viss trygghet för mig att vara på jobbet. Möjligt att jag inte får så mycket gjort, med det hjälper att få lite styrsel på tankarna. Och jag kan lova er att det snurrar en hel del. Dessutom har jag, som jag nämnt flera gånger innan, dom bästa kollegorna. Även om jag inte talade om vad som hade hänt denna gång, utan jag var bara tyst och asocial. Men dom accepterar det. Tack!!!!! Det är värt så sjukt mycket..

 

Direkt efter jobbet åkte jag till sjukhuset för att lösa av min make. Han behövde få en paus. Så vi bestämde att jag sov kvar. 

Litet Monster fick inte lämnas ensam, och hon fick panik om hon blev lämnad ensam. Känslorna stormade upp och ner. Från nästan euforisk till nedstämd på några sekunder. Jobbigaste var nog tröttheten, en galet stor trötthet. Vi pratade en hel del den kvällen. 

 

Att förstå någon som mår dåligt, går inte. För det är så mycket som händer, många tankar. Dåliga tankara. Tankar om att vara värdelös. Vara ivägen. Ta för mycket tid av andra. Andras oro. 

Jag önskar att jag bara kunde säga "Men hjärtat, tänkt posetivt. Ryck upp dig!" så skulle allt vara löst. Men så funkar det inte. Långt ifrån. 

Det enda som typ hjälper. Är att prata. Försöka få Monster att sätta ord på det hon känner. Tala om vad det är som snurrar i huvudet. Sedan försöka bena ut lite. Få henne att förstå att hon är älskad. Att hon inte är ivägen. Uppmuntra till alla hennes styrkor. Respektera det hon känner. 

 

Visserligen har jag sagt det några gånger, men jag är positiv. Och jag tror och hoppas att detta var en vändpunkt. Vi håller tummarna. För jag tror verkligen det!