Livet
Är en bra märklig grej. Helt seriöst så är det nog det märkligaste vi har. Ingenting är som vi tror att det ska bli. För det mesta känns det som att dom mörka stunderna är fler än dom ljusa. Människor är av naturen pessimister. Vi tror en jäkla massa saker. Vi tror att vi vet allt. Vi tror att vi vet vad som kommer att hända.
Verkligheten, det vill säga livet, anser tvärtom. Människan vet inte ett jäkla skit. I det stora världsalltet vet vi absolut noll och ingenting. Vi har bara ett hum om vad våra liv innebär, och vart det kanske kommer att leda oss. Men så mycket mer vet vi inte.
Vid närmare eftertanke, så kanske det är bäst så. För min nästa fråga är, skulle vi klara av att veta allt? Jag tror inte det. Min spontana tanke är att vi har tillräckligt med idioter och fanatiker som det är. Gubbar med maktvansinne ska vi inte ens gå in på.
Mer kunskap innebär många gånger mer problem.
Jag, jag vet. Nu svamlar jag ingen. Men det finns gånger jag önskar att jag visste mer. Att jag på något sätt kunde få en hint om hur framtiden kommer att se ut. Inte så mycket för min egen del, utan snarare för våra Monster. Jag inbillar mig att det skulle vara en aningens lättare för mig som mamma, om jag visste hur det kommer att gå. Gör jag rätt? Eller är jag helt fel ute i mitt föräldraskap? Är jag ens i närheten?
Tårar, ångest och oro. Kommer det att lösa sig i slutändan?
Det jobbigaste är nog känslan av bristen på att inte räcka till. En känsla som jag skulle göra vad som helst för att bli av med. Jag kan nog tycka att det är den värsta känslan.
Jag hade tänkt att skriva om en annan händelse. Men jag är långt ifrån mogen för att dela med mig. Vid två tillfällen har jag berättat väldigt kort om vad som har hänt, och det kändes så surrealistiskt att sätta ord på det. Så jag är inte riktigt mogen för att skriva om det, om jag ens gör det.
