Hård smäll
tror jag. Känns lite som om jag befinner mig långt ute i universium. I ett gigantiskt tomrum. Ett gigantiskt svart tomrum.
På ett sätt tror jag att jag har gett upp. Att jag faktiskt har kraschat. Men hur kan man sjukskriva sig från familjen? Det går inte.
Så jag måste hitta ett sätt att komma tillbaka. Jag har bara inte en aning om hur. För det känns som om jag driver längre och längre bort från allt, och längre in i mörkret.
Så många gånger jag har tjatat om att inte ge upp. Att vi inte får ge upp.
Men vet ni vad? Jag har gett upp. Jag har faktiskt gett upp.
Ni anar inte hur hemskt det känns att komma fram till det. Jag har gett upp.
För det spelar ingen roll vad jag gör eller säger, så blir det fel. Eller så händer inget alls. Det känns lite som att försöka gallskrika i rymden.
Jag inser att vi har väntat för länge med att kräva hjälp. Och inte ens nu när vi ber om hjälp, talar om att vi fixar inte det här, så får vi ingen hjälp.
"Ni är så duktiga advekata föräldrar."
Det är mycket möjligt. Men min belöning på det är min egen mentala hälsa. Jag har gått i botten. Riktigt i botten.
Jag vill inget längre. Orkar inget. Allt blir halvdant. Sällan jag slutför något. Inte den trevligaste att ha att göra med.
Med handen på hjärtat, om vi inte hade bott som vi bor, så hade jag lämnat allt bakom mig och dragit. Jag älskar min familj, väldigt mycket, tro inget annat. Men just nu så känns det som om jag inte... jag vet. Helt ärligt vet jag inte vad jag känner.
Men jag kommer pausa denna blogg lite tror jag. Just nu är jag bara negativ, och det är inte det roligaste att läsa alla gånger.
Och jag behöver styra in på en anna bana för att hitta tillbaka. Så jag tänker lite annan fokus, förhoppningsvis kommer det att hjälpa.
Till er som hittat hit! Kram på er, ta hand om er. Ta inget förgivet!
