Inser att jag behöver
börja arbeta på mig själv. Det är hög tid att börja bearbeta allt som har hänt under året. Eller snarare åren.
Det börjar kännas som om jag tappar taget på något sätt. En känsla av att försvinna i det stora hela, bli osynlig.
Om det är en rationell tanke? Självklart inte. Men det är en varningsflagga som heter duga. Handbromsen hjälper inte längre, utan det är dags att dra i nödbromsen. Jag måste stanna upp och fundera på vad sjutton det är som händer runt omkring mig.
Det är galet mycket möten hit och dit, möten som jag just nu egentligen inte ser något syfte med. Helt ärligt har det inte gett oss något över huvudtaget. Utan det är bara en massa prat. Galet massa prat om hur alla mår, framför allt hur Monster mår.
Men vad hjälper det att prata om hur Monste mår? Vi vet hur Monster mår. Men vi behöver HJÄLP med hur Monster mår, vi behöver hjälp med att hjälpa Monster. Att det ska vara så svårt att förstå.
Nopp, utan det ska pratas och analyseras. Pratas lite till. Skrivas journaler och protokoll.
Absolut det hjälper massor, Monster mår SÅ mycket bättre av att hela tiden berätta hur hon mår.
Inte.
Skolan har fattat allvaret i alla fall. Det tog bara ett och ett halvt år. Men det krävdes en intox på skolan, med allt vad det innebär. Det blev en intressant dag.
En person som överdoserar paracetamol är inte lätt att handskas med. Det blev en vädligt intressant ambulansresa och sjukhusbesök.
Tack och lov har vi inte varit med om något mer försök efter det. Något som jag är galet tacksam för.
MEN, allt börjar komma ikapp och det börjar bli hög tid för mig att ta tag i mig själv. Jag behöver hjälp med mig själv. Hjälp att sortera tankar, bearbeta och gå vidare.
