lisajalmefors.blogg.se

Och alla jäkla skyltar med "Rösta på oss, vi är bäst!" har bombaderat vägkanterna. Jag ska ärligt säga att jag blir så otroligt provocerad av dessa jäkla skyltar. Alla politiker och alla partier lovar en galet massa, men sedan när det ävl kommer till kritan så är det inte värt ett smack. Utan då hittar dom en massa olika anledningar och kryphål till att inte hålla det som lovats. 

Dom frågor som ligger mig varmast om hjärtat är det ingen som pratar om. Ingen som lyfter. I mitt tycke, ingen som bryr sig. Eller så vågar dom inte. Jag vet inte. Sammanfattningsvis så är mental ohälsa något man ogärna pratar om, just för man inte vet hur det ska hanteras. 

Jag har rantat om det SÅ många gånger, men den svenska psykvården är kass. Helt jävla kass. Dom får inga resurser, dom har inte tillräckligt med personal, inga befogenheter. Tror att det sammanfattar min syn på det hela. 

 

Möjligt att det finns ställen som är toppen och funkar. Men JAG har inte den erfarenheten vare sig från den period jag själv var sjukskriven, eller under den resa som vi gjort i familjen. Den resan har vi nu gjort i 6 år. Egentligen längre. För det den började med äldsta barnet. Men den tyngsta resan har nu fortlöpt i 6 år. 

Hur mycket hjälp har vi fått? Väldigt begränsat. Jag och gubben har löst det själva under resans gång, samtidigt som vi har varit fullt medvetna om att vi inte räcker till. Vi är inte utbildade på att kunna hjälpa på det sättet som behövs. Vi är föräldrar. 

 

När jag var sjukskriven så fick jag möjlighet till "självhjälp" via en webbplattform. Kort sagt, jag skulle lösa uppgiften själv. Utan att träffa en fysisk person. 

Gissningsvis därför jag är så skeptiskt till att söka hjälp nu. Absolut kan jag få samtal hos en kurator via till exempel Socialtjänten, men dit får du gå fem gånger. Sen då? Då måste jag söka mig vidare. Vad hjälper det??

Vårdcentralens lösning var att skriva ut tabletter, och prata med en kurator. Den kuratorn var nog den sämsta jag varit med om. Hon hade ingen som helst erfarenhet av patienter med min problematik, och då var inte den speciellt djup. Vad händer då med dom som hamnat riktigt i bäcksvart mörker. Hur i helvete får dom hjälp?

 

Tillbaka till barn och mental ohälsa. Då är det BUP man ska vända sig till. Det finns tre enheter inom BUP.
Öppen vården som inte får några resurser eller befogenheter. Dom kan belsuta om en eventuell utredning, men sedan tar det stopp. Dom har handläggare som pratar med barnen, men kan inte sätta in några större åtgärder mer än att remitera eller hänvisa till andra vårdenheter. Och dom har läkare som skriver ut medeciner. 
BUP mellanvården är nog dom som jag faktiskt tycker är bra. Det dom jobbar med borde öppenvården ha tillgång till. Barnen borde kunna få detta dag ett. Inte efter 4 avslagna remisser och 10 självmordsförsök senare. Men dom har inte tillräckligt med personal att kunna hjälpa alla barn.

BUP akuten vill jag inte ens skriva om egentligen. För det är en jälva instutition. En förvaring i 24h. Dom gör inga vårdinsatser, dom reglerar inga medeciner, inga behandlingar. Det enda dom gör är att observera i 24h. Ur mitt perspektiv kan dom dra åt helvete...... Arroganta läkare. 

 

BUP behöver ses över och göras om. Om vi ska kunna hjälpa våra barn, framförallt försöka fånga upp innan det hinner gå för långt. Därmed kanske förhindra att det fortsätter i vuxen ålder. Så måste BUP göras om. 
Vi kan inte nöjja oss med att göra en utredning och få en diagnos, för att sedan lämnas åt sidan.
"Grattis ditt barn är autistisk" 

Men sen då? 

Som föräldrer får vi stånga oss blodiga för att få hjälp och stöd. Så vi ska inte bara klara av vardagen hemma, utan vi måste ha koll på alla kontaker och en miljard olika möten för att diskutera hur det går. Men sällan få hjälp, praktisk hjälp.

 

Så alla politiker där ute, som inte kommer se mitt inlägg egentligen, det finns viktiga saker på hemmafronten att lösa också.