2021
Hej då år 2021. Du var inte så speciellt schysst, så jag kommer inte att sakna dig speciellt mycket. Jobbnässigt, ja. Men det kommer jag ta i mitt andra forum.
Det har varit ett galet tufft år, känns lite som vi hamnade lite på toppen av allt. Jag är så redo att lämna dig bakom mig. På något sätt tror jag att jag går in i 2022 lite starkare, lite bättre, lite klokare. Det vi har gått igenom som familj, önskar jag inte någon i hela världen! Inte ens mina värsta ovänner, trots att jag inte vill ha med dom och göra heller (faktiskt inte har heller, alltid något).
2021 känns lite som om vi nått gränsen för vad vi orkar och klarar av. Men känslan av att vi har nått vändpunkten finns ändå. 2022 kommer inte vara lätt, absolut inte, men jag tror inte att vi kommer att vara i närheten av det som har varit. Tack och lov.
2021 känns lite som om vi nått gränsen för vad vi orkar och klarar av. Men känslan av att vi har nått vändpunkten finns ändå. 2022 kommer inte vara lätt, absolut inte, men jag tror inte att vi kommer att vara i närheten av det som har varit. Tack och lov.
Vi har så mycket mer erfarenhet i bagaget, så vi kommer att kunna hantera saker och ting på ett helt annat sätt. Bättre sätt. Vi kommer defentivt att lösa det själva, och lämna ute alla konstiga instanser som ändå inte verkar kunna/vilja hjälpa.
2021 gav en annan kovänding också, som jag inte uppskattade. Flytten av hästarna.
Sursta Gård var som klippt och skuret för oss. Kanske merst för mig, jag vet inte. Men jag fann en vän där som jag har kunnat prata om allt med, och jag menar verkligen allt. Vi har diskuterat allt från familj och jobb till hästhantering och människor generellt. Vi har båda två kunnat vara ärliga med hur vi mår.
Men ödet ville annorlunda, och vi var tvugna att flytta. Underbara familjen Andersson har börjat ett nytt äventyr i Uppsala. Och vi tillsammans med våra stora fyrbentingar har vi också börjat ett nytt äventyr på Kvarnboda Gård hos Lasse och Sussie Pettersson. Vilket har blivt toppen, men jag saknar mina stallkvällar och fikakvällar med prat om stort och smått. Kräka galla över jobbiga personer.
Dom två små fyrbentingarna har flyttat hem till oss. Xena och Bombur verkar ganska nöjda över att få gå i skogshagen. Båda två är nyfikna och sociala, framförallt Bombur.
Min gammelgubbe Touch är utlånad till Siri och hennes mamma. Han kommer att komma hem han också, men det är ett tag kvar.
Coolaste killarna flyttade in hos oss under 2021.
Tanken från början är att det skulle vara Monsters små hjärtegryn. Något att ha ansvar för. Något som är hennes till 100%. Två killar som gör att hon känner sig behövd. Men jag ska absolut erkänna att jag har fallit för dessa två herrar, så jag hjälper gladeligen till när orken inte finns.
Dessa två herrar har gjort en liten, liten skillnad i Monsters liv. Men ändå tillräckligt för att hon ska känna ansvar och behövd.
2022 är här. Det är första dagen på året är här.
Jag kommer inte ha några Nyårslöften. Jag komme inte att planera något stort. Utan detta år kommer jag tillbringa till någon form av återhämtning. Framför allt försöka hitta mig själv, samla ihop bitarna och göra något fantastiskt.
Mer än så kan jag inte säga om 2022.
Mer än så kan jag inte säga om 2022.
Jag önskar att Monster börjar hitta sig själv och att hon förstår hur stark hon egentligen är. Att hon hittar viljan.
"Mamma jag trode inte jag skulle leva nu."
"Mamma jag trode inte jag skulle leva nu."
"Du är stark. Du är mycket starkare än vad du tror."
"Nej det är jag inte."
"Jo, det är du. Du måste lita på dig själv, och faktiskt förstå hur stark du egentligen är."
Älskade unge!
Dom andra tre Monsterna vet jag inte riktigt vad jag ska skriva om. Det är tre starka viljor. Som sakta med säkert växer och mognar. Monstergrynet kan inte kallas för tonåring längre. Hon har blivt en ung kvinna. Älskade unge. Hon är så mogen för att flytta hemifrån egentligen, men hon vet att hon måste ha en fast inkomst först.
Monsterhjärtat har äntligen hittat sin väg genom livet. Hon stormtrivs i skolan, och ser syftet med varför hon måste ha en utbildning. Hon har sina extra utmaningar, men just nu så hindrar dom henne inte. Det har blivit en drivkraft, utan att hon egentligen har förstått det själv.
MonsterEtt har startat ett eget liv lite smått med sin pojkvän. Hon verkar trivas med livet. Det värmer i föräldrahjärtat!!!!
