Den där känslan
att vad man än gör så blir det bara fel. Oavsett.
Gissar att det är många som känner igen sig i det. Oavsett föräldrer eller ej. Det kan vara i vilken situaiton som helst.
Men jag befinner mig där. Och jag tror att jag har gjort det ett tag, utan att riktigt inse det. Jag tar hela tiden ett steg åt sidan, men hur många steg måste jag ta? Dessutom finns ytterligare en fråga i den: Vart är jag?
Jag känner mig instängd i ett hörn. Om jag vill göra någor själv, så finns det inte utrymme för det. Antingen är det någon som ifrågasätter varför, eller så är det någon som blir besviken och drar "guilt trip" kortet. Som ett brev på posten får jag jag dåligt samvete, och jag struntar i det jag hade tänkt.
Kom till insikt idag att jag inte vill göra något alls. Varför ska jag? Det blir bara fel.
Orkar inte hantera fler offerkoftor. Det är inte koftor längre, det är tjocka rockar.
På jobbet kan jag köra lite av mitt eget race i alla fall. Möjigt att jag kanske trampar på tår imorgon, men det skiter jag i. Jag måste fö göra något som gynnar mig, så länge det är inom jobbets ramar. Vilket det är, i allra högsta grad.
Har jag funderat på min egen situation? Många gånger. Egentligen vet jag vad som skulle vara bäst. Samtidigt som jag inte är mogen för det.
Så jag fortsätter med att försöka göra det bästa av det som är, sedan får jag se vart livet leder mig. Men jag ser fram emot den dag när alla barnen är vuxna och klarar sig själva. DÅ kommer jag göra allt som jag velat göra!
