lisajalmefors.blogg.se

har jag skrivit om att det är svårt att vara föräldrer. Men det är inte bara det som är svårt. Det är svårt att vara en fungerade människa. En person som faktiskt är hyfsat normal.

 

Sen vet jag inte vad normal är för något. Alla har nog sina egna preferenser på normal. 

 

För min egen del är normal en person utan några större bekymmer. Jaha, och vad är DET då? Ingen aning. Jag bara känner att jag inte har någon energi kvar längre. Snarare att jag inte har någon ork. Viljan börjar tryta också. 

MIN känsla just nu är att det finns så mycket positivt just nu. Utan min roll som mamma handlar just nu mest om att medla, förstå, resonera och vara den som är positiv. Innan har jag lyckats tanka på energi när jag är på jobbet. Men det räcker inte till längre. Officiellt har jag nog kommit till en punkt som är en återvändsgränd. I alla fall stopp tecken. 

 

Så frågan är. Hur i helvete ska jag hitta energi? Jag vet inte ens vad jag vill. 

Jag har inte ridit på 4år, mer eller mindre lagt av med hästarna helt och hållet i dagsläget. Men jag har inte ersatt intresset med något annat. Helt ärligt känns det lite tomt. Ändå kan jag inte komma på vad jag vill. 

Att börja med något för sakens skull bli sällan bra i längden. Andra sidan sett så är det kanske så jag måste göra?

 

Ett normalt liv för mig att endast bekymmra sig vad som behöver handlas till middagen. Vad visas på TVn ikväll? Måste jag verkligen städa?
Normalt handlar helt klart om vardagsbekymmer.

 

Jag skulle älska vardagsbekymmer. 

Givetvis älskar jag min dysfynktionella Monsterfamilj. Men alla har en gräns för vad dom orkar, tror jag börjar närma mig min.