lisajalmefors.blogg.se

Vilket den gör vid varje år när våre kommer. Naturen har ett magiskt sätt att på något sätta kunna börja om varje år. Vintern så ligger allt på vila, på våren börjar livet komma tillbaka, sommaren blommar av energi och rörelse, för att sedan på hösten tyna bort. Sedan börjar allt om igen. Varje år exakt samma sak. 

 

Ibland kan jag önska att jag kunde göra samma sak. Tror jag. Jag vet inte egentligen. För jag vill inte glömma det som varit, men jag önskar att jag kunde ladda upp på samma sätt som Moder Natur för på våren. Det vore helt magiskt. 

Tror jag.

För jag vet inte, och kommer aldrig att veta om det är bra eller dåligt. 

 

Men någon form av återhämtning skulle vara toppen. Jag vet bara inte vad. 

Under fem års tid har vi levt i mitten av stormens öga. Vi befinner oss mitt i eländet, men på något sätt märker vi inte hur mycket det stormar förrän vi tar ett litet steg åt sidan. Då inser vi vilken rasande storm som vi egentligen befinner oss i. Ibland kommer glimtar av blå himmel, men det känns så otroligt långt bort. 

I ärlighetens namn så får jag svårare och svårare att återhämta mig. Samtidigt som jag känner mig lite avdomnad, lite imun när det händer saker. Bra eller dåligt? Det får någon annan tala om för mig. 

 

I veckan fick jag möjighet att avreagera mig lite. Det var bara en person som visste om vad som hade hänt, och det var ganska skönt. Även om jag/vi är väldigt öppna med vad som händer, så kändes det skönt att vara lite anonym i just den händelsen. Märkligt nog undvek jag den enda personen som visste om vad som hade hänt. Varför? Förmodligen var jag rädd för att han skulle fråga hur jag mådde, och därmed rädsla av att krascha helt. 
Jag har även ställt mig frågan om det är rätt eller fel att vara så öppen som vi har varit...?

Oavsett så kändes det skönt att få skrika. Med skrika menar jag vråla. Verkligen mega vråla, rakt ut. I vanmakt och smärta. Att simulera var inte så svårt där och då. När brandmännen bar bort mig så kunde jag fortsätta att gråta och skrika om vart annat. 

Det kändes faktiskt väldigt befriande.

 

Men allt har kommit till en punkt där det inte räcker till. Antingen är det något som saknas eller så är det något jag har missat. Något jag borde göra, inte göra.   

 

Tillbaka till att vara öppen eller ej. Många gånger känns det så absurt och orealistiskt. När jag berättar för någon så får jag själv känslan av att jag överdriver eller rent av hittar på. För det hela är så galet surialistiskt. Snudd på att det är lite som att befinna sig på en övning där allt är fiktivt. 

Jag misstänker att det enda detta betyder är att jag har en hel del att bearbeta. Kankse. Jag är inget proffs. Jag är en slutkörd föräldrer, som mer och mer blir en amatör psykolog.