lisajalmefors.blogg.se

Dom brukar lätta lite efter att jag har skrivit. 

Men jag har fastnat i det där med om jag varit FÖR öppen med allt som händer... Helt ärligt, vad vinner jag på det?

Disskuterade med Monster ( www.fibroryttaren.blogg.se ) om att bland annat välja sina fajter.

 

Det känns som om det är lite samma sak. Hur öppen ska man vara? Hur många gånger ska man välja att gå in i en fajt? Det måste nog var och en fundera på själv. Vad vinner JAG på att lägga energi på vad du nu än kan vara. 

Och ändå är det inte samma sak. För jag lägger ingen energi på att berätta, eller gör jag det? 

 

Kanske är det så att jag tänker för mycket....

 

Traumatiska händelser, både i stort och smått, tenderar att sätta igång en hel del tankeverksamhet. Och långt ifrån alla tankar är logiska. Hjärnan är en märklig grej, det är ett som är säkert. Det är mycket vi inte vet eller förstår av hur vår egen hjärna funkar. Jag tror aldrig att vi kommer att förstå fullt ut hur allt är kopplat. 

 

Jag skulle vilja göra något udda och extraordinärt. Ingen aning vad det skulle vara. Nu menar jag inte att bara åka bort. Utan att faktiskt göra något udda. Något som inte tillhör det normala. 

Som bekant har jag varit med i 101 sätt att åka ur en gameshow, visades på TV3 för typ 13 år sedan, och Wild Things, visades på Kanal 5 för typ 5 år sedan. Där ligger ribban för udda. 

 

För att knyta tillbaka till det jag började att skriva om, så var mitt råd till Monster
"Du måste fundera själv på om det är värt att lägga energi på en fajt. Framför allt måste du fundera på om DU vinner på det i slutändan och om det är värt den energi som du måste lägga på det."

Ett luddigt svar, men tydligare än så kan det inte bli.

Vi har alla olika nivåer av energi. Vissa kan gå in och slåss för allt dom tror på och anser är rätt. Dessa personer ger sig inte i första taget. Jag tror att dom ändå får ut något av själva fajten som sådan.

Sedan finns det dom som vissa som viker sig ganska direkt, dessa personer mår sällan bra. För jag tror att det knäcker självkänslan över att inte orka stå upp för vad man tror är rätt. 

 

Personligen tror jag man måste hitta ett mellanläge. Vi måste utvärdera och fundera på vad som är bäst för MIG. Inte någon annan, utan vi måste plocka fram egot i oss och göra det som vi tror är bäst. 

 

Hänger ni med i mitt svammel?

Kanske ska förtydliga med vad jag menar med fajter. Diskussioner med tex försäkringsbolag och myndigheter över lag. Vården är ett bra exempel. Då kanske ni hänger med lite bättre?