lisajalmefors.blogg.se

Barn med extra utmanngar har även utmaningar för föräldrarna. Oavsett om det är fysiskt eller psykiskt. Att ta sig fram i samhället är inte lätt.

 

Många gånger har jag funderat på om vi gjort rätt. Om vi har fokuserat på rätt saker. Har vi dragit i FÖR många trådar samtidigt. Hade vi kunnat göra något annorlunda?

 

Jag tror inte det. Men jag tror att vi hade agerat på ett annat sätt idag. Nu finns det ett uttryck som heter "Man kan alltid vara efterklok."
Så är det. Det är lätt när facit finns i handen på något sätt. Kort sagt så kan jag kanske inte säga att vi hade gjort annorlunda. 

 

Det har varit en tuff tid. 6 år har vi kämpat på, och vi är inte i mål än. Det är en bra bit kvar. 

 

Utmaningen för oss har varit att hålla reda på alla trådar. Någonstans hade jag önskat att BUP kunde vara navet i alla dessa trådar, inte skjuta över så mycket på föräldrarna. Givetvis har vi ett ansvar som mamma eller pappa, jag vill inte påstå något annat. 

Kruxet är att som föräldrer så hamnar vi i någon form av ett emotionellt kaos. Vi gör allt för att räcka till, för att vara den trygga centralfiguren. Många gånger vara mer pedagogiska än andra. Därför tror jag att BUP behöver ta en större roll än vad dom gör idag. 

 

Många gånger har jag funderat på vad BUP är till för. 

Jag har nämnt indelningen i ett tidigare inlägg, men jag tar det igen. 

 

BUP öppen vården. 
Första instansen fär många. Det är här som det kanske beslutas om en utredning. Det finns samtalsterapefter, som finns för "lättare" samtal. Arbetsterapefter som kan hjälpa till att hitta struktur i vardagen. Läkare som kan skriva ut tabletter, sköterskor som följer upp. 

Men dom går inte ner på djupet. Dom "får" inte. 

 

BUP akuten.
Tänker inte gå in på denna onödiga instans. I mina ögon en ren kostan för samhället. Akuten tillför inget som helst. Dom observerar, men sen gör dom inget mer. Högst inkompetenta männsikor. 

Ja, jag är hård. Med det är baserat på våra besök där. ALDRIG fått hjälp. Snarare tvärtom, orsakat ännu mer problem. Oförmögna att se helheten. 

 

BUP mellanvården.
Det jobbet dom gör, och dom resurser dom har, borde öppenvården ha. Tyvärr måste man ha en remiss för att komma till mellanvården. Helt galet i min värld. 

Remissen går bara igenom när det har, snudd på, gått för långt. För oss krävdes 4 självmordsförsök innan remissen gick igenom. 
När vi väl kom till mellanvården så började det äntligen vända. Det går inte fort, men det går framåt.

 

Hur tror lanstinget att det här ska hjälpa våra barn? Hur 17 ska man få till ett förebyggande arbete kring psykisk ohälsa hos barn när indelningen på BUP ser ut som den gör?

Kan inte riktigt se hur skolan ska kunna få bra verktyg för att fånga upp barn som behöver stöd. Skolan behöver dessutom bättre resurser att stötta dessa barn och ungdomar. 

 

Istället för att våra politiker ska skrika halsen av sig och peka på varandra, kräva att NÅGON måste göra något åt det gängrelaterade våldet. 

Det krävs inte någon större Enstein att klura ut att skolan behöver mer. Mer av allt egentligen. 

 

Kankse till och med att BUP kommer på besök på skolan. Skolakuratorn borde vara kopplad till BUP på något sätt. Eller?

 

Lägg pengar på skolan. Lägg pengar på våra barn och ungdomar. Se till att det finns aktiviteter på kvällar och helger.

Men våra kommuner är så förbannat snabba på att skära ner, för att det ska sparas pengar. Spara pengar för att dom ska kunna få sina feta löner.  

 

Spelar ingen roll hur engerade vi är som föräldrar, även vi måste ha förutsättningar att kunna vara föräldrar. Rötägg kan vi inte göra så mycket, eftersom det tragiskt nog finns föräldrar om inte bryr sig ett skit. Men det är inte dom jag skriver om. 

Jag syftar på alla dom föräldrar som faktiskt försöker, men inte får någon uppbackning av skola eller samhälle. 

 

Möjligt att jag raljerar lite. Men då får det vara så. Det är inte lätt att sätta ord på det vi känner, tycker och tänker alla gånger. 

 

För min egen del har jag många gånger funderat på vad jag har gjort för fel. Exakt så känns det, jag har gjort fel. Jag har missat något eller gjort för mycket. Vet inte inte ens om det är möjligt att göra för mycket. 

Önskar att vi kunde fått mer stöd av Sigtuna kommun. I vilken form? Ingen aning. Men ett telefonsamtal där någon okänd person säger "Ni är jätte duktiga föräldrar." vad hjälper det oss. 

"Kan vi hjäpa med något?" jag vet inte ens VAD dom kan hjälpa med. 6 sådanna samtal har jag haft. 

 

Socialtjänsten måste ringa varje gång dom får en orosanmälan. Varje gång man besöker BUP akuten görs en automatisk orosanmälan. Vet inte hur många vi har haft, min sammanfattning är att dom inte är värda ett skit. Noll och ingenting. 

Socialtjänsten överlag är värd noll och ingenting. 

 

Tror säkert att det finns dom med annan uppfattning. Misstänker att det också har att göra med vilken kommun man tillhör. "Vår" kommun är värdelös när det kommer till dessa bitar. Det är MIN bestämda uppfattning. 

 

Ja, jag bär på en massa som behöver bearbetas. Jag har fortfarande inte tagit tag i det. För det känns ganska patetiskt samtidigt. Det är ju inte jag som mår dåligt, det är inte jag som skadar mig själv. Vet inte ens vart jag ska vända mig.....

 

Någon som har liknande upplevelse? Känner annorlunda och tycker jag är helt fel ute?