Kämpar på
Hösten kom från den ena dagen till den andra.
Moder Natur är fortfarande inte på min sida, allt känns lite som en uppförsbacke. Lika tankspridd som vanligt, men jag försöker hitta någon form av struktur. Men hela min personlighet är ett kaos, så jag vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt för att BEHÅLLA den struktur som jag försöker bygga upp.
Men jag tänker att hösten får bli någon form av uppstart. EN uppstart i struktur, uppstart med intressen, uppstart i träna. Start om mig själv helt enkelt.
Vi har det lugnare här hemma, men mentalt är jag kvar i oro, bekymmer och rädsla. Utåt sett tror jag att jag ger ett annat intryck. Men det kan inte jag svara på, det får andra göra.
Just nu försöker jag hitta någon form av ett ingre lugn. Det går så där.
Spärren finns fortfarande. Vet inte om det är direkt en spärr, snarare brist på energi och förmågan att ta mig för saker som jag både måste och vill göra. Det är en aning för lätt att skjuta saker åt sidan. Speciellt när det är många saker samtidigt.
Spärren finns fortfarande. Vet inte om det är direkt en spärr, snarare brist på energi och förmågan att ta mig för saker som jag både måste och vill göra. Det är en aning för lätt att skjuta saker åt sidan. Speciellt när det är många saker samtidigt.
Det är inga stora saker jag försöker ändra på eller göra. Utan små saker som får mig att må bra. Borde vara hur enkelt som helst, kan man tycka. Men det är så sjukt svårt.
En sak som jag har börjat med, det är yoga. Mer specifikt avslappnande yoga. Kanske något jag borde göra oftare, för att hjälpa kroppen att hitta ett inre lugn. Min stress gör sig påmind alldeles för ofta, den stressen ger mig lite ångestladdade känslor. Märkligt.
Att sitta vid vattnet och andas, tillhör nog det bästa som finns. Jag tror detta är första gången som jag vågade lyssna på tystnaden. Inte använt musiken som någon form av tröstfilt.
När jag var sjukskriven för utbrändhet använde jag mig väldigt mycket av musik för att försöka stänga av tankarna. Något jag har fortsatt med efteråt.
Hjälper inte fullt ut, då jag på något sätt vant mig och klarar av att tänka ändå. Kort sagt så är det fortfarande en tröstfilt, en tankedämpare.
Men ibland kan tystnanden var bra också. Låta sinnena känna in det som finns runtomkring.
Nu är jag inte det minsta spirituell, inte överhuvudtaget. Samtidigt som jag ofta hittar ett lugn och en from av tröst i naturen. Därav anledningen till att jag refererar till Moder Natur.
Inget, absolut inget slår naturen i skönhet och förändring. Vi människor kan försöka hur mycket vi vill med att designa och skapa allt möjligt. Men min uppfattning är att vi aldrig kan uppnå det som Moder Natur ger oss. Dessutom är det gratis.
Så vad är nästa steg på min resa? Jag vet faktiskt inte.
Mitt i alla mina tankar, så mår jag ändå bra. Bättre än vad jag har gjort på länge. Därför är allt så frustrerande! Uppenbart har jag massor som behöver bearbetas. Det ska jag inte neka till.
Problemet är att jag inte riktigt tar steget dit. För jag är samtidigt rädd för vad det kan innebära.
Fortsättning följer!
