lisajalmefors.blogg.se

kunna bli en influencer! Aldrig någonsin. Den enda gång jag skriver är när jag inte är på topp, eller något har hänt. 

Om jag skulle vara en outflencer och kunna få pengar för det, hade jag varit rik nu. Men livet har en baksida. Alla har dåliga dagar, vissa fler än andra. För mig persoligen så har jag en lång "reaktionstid". Dvs när något traumatiskt har hänt, så kommer känslorna och tankarna långt senare. Varför? Ingen aning. Någon form av skyddsmekanism? 

 

Oavsett så har ingen ett perfekt liv, men oftast är det dom "perfekta " bitarna som många delar med sig av. För att måla upp en fasad av att allt är bra, finns inga bekymmer eller problem. 

Jag kan ibland undra varför många fakiskt skäms över att allt inte är bra, snudd på perfekt. Givetvis är det något vi ska sträva efter. 

Men livet handlar om balans. Det handlar att det goda med onda, onda med det goda. Vi kan inte bara ta en sida av kakan. 

 

Jag menar inte att alla har gigiantiska bekymmer. Men jag tror alla har någon form av bekymmer att handskas med. Och jag tror att det är tvärdumt att låtsas som om problemen inte finns. Det är mina tankar kring det hela. 

 

Mina bekymmer?

Dom är många, alldeles för många. Jag bär på oro, lite ångest och helt klart en massa "tänk om". Jag blir lätt överstimulerad, vilket gör att jag inte får något gjort. Odiagnoserad ADHD? Inte omöjligt. Har trots allt två döttrar med diagnos, ytterligare en som håller på med utredning. En diagnos som är ärftlig. 
Jag vill så mycket att jag inte får något gjort, just för att jag blir, återigen, överstimulerad. har försökt lite olika strategier för att få lite struktur. Har inte hittat något som funkar än. 

Jobbet funkar, men inte hemma. 

 

På ett sätt känns det som jag har hamnat i en mörk cirkel som jag inte kommer ur. Så galet många gånger som jag önskar att jag kunde få vissa saker serverade på ett silverfat. Tyvärr funkar inte livet så. 

 

Men jag tror den jobbigaste känslan är oro. Över ekonomi (underbetald) och alla döttrar. Framför allt två av dom. Då dom kämpar med den mentala hälsan båda två. De två andra känner jag inte samma oro över, det är två väldigt starka individer som jag tror kommer klara sig alldeles utmärkt i livet. Bara dom klurar ut vad dom vill.

 

Nåja. Det blir inte så mycker mer än så här denna gång....