lisajalmefors.blogg.se

Aldrig någonsin att jags kulle vilja byta ut en sekund av mitt liv. Självklart önskar jag att vi kunde få ha lite mer medvind i livet, men det betyder inte att jag ångrar något eller att jag vill ändra på något. 

 

Vi är konstiga familjen, och så kommer det alltid att vara. 

 

Älskade Monster. Livet väntar på er med öppan armar, och jag tror att det kommer erbjuda er något extraordinärt i framtiden. 

 

Skithög
Fisröv

Ungskrälle

Monster

Ungjäkel

Knasboll

Kärt barn har många namn. Många kan reagera på att jag kallar er för dessa namn. Men ni är mina skithögar. En konstig mamma får konstiga barn. Enkelt matematik.

 

En sak är säker både jag och pappa älskar er massor. Och vi kommar ALLTID att finns för er alla, vi kommar ALLTID att stötta er i vått och tort. Oroa oss galet mycket kommer vi göra också, allt det här hör till att vara föräldrer. 

 

"Mamma jag har gjort något dumt." Det behövs inte mer än så för att jag ska förstå allvaret i situationen. Att jag ska förstå vad som har hänt. Den meningen framkallar sådan stress och rädsla, som måste hållas undan. Plötsligt handlar det om liv eller död.  

Uppenbarligen blev det väldigt tydligt i mitt kroppspråk att det var allvar, kollergorna jag var med förstod att något var galet GALET fel. Utan att egentligen fråga bestämde dom vem som kunde köra mig hem. 

Det krävdes varje litet cell i min kropp att hålla lugnet, vara logisk och pedagogisk. Tack och lov hörde jag hela samtalet med 112, så jag hörde hela tiden vad som hände. Monster hade högtalarfunktionen igång på syrrans mobil, medans hon hade mig i den andra. Jag kunde vara med hela tiden, på gott och  ont.

 

Väl hemma var det att hoppa över från en blåljus till en annat blåljus. En känsla av hopplöshet infinner sig sakta i kroppen. Många frågor snurrar i huvudet. Att ambulansyrran ser sammanbiten ut gjorde inte saken bättre.

Ja ringde min stackars gubbe, som befann sig utanför Sverigengräns. Det kan inte ha varit lätt för hon att få mitt samtal. Någonstans hade jag lite "tur", han var redan på väg hem. På flygplatsen kunde han boka om, och komma hem tidigare. Mycket tidigare. Så glad över det, för bådas skull. Men mest för hans. 

 

I ett tappert försök att koppla ner känslorna, börjar jag ta av alla silicon sår som jag har på hals och arm. Jag kommer direkt från ett PDV moment, så såga jag riktigt gräslig ut. Hela situationen känns lagom absurd. Speciellt när jag inser hur jag egentligen ser ut. Koftan jag har på mig, har tack och lov hög hals. 

På akuten blev det verkligen absurt...

"Vad har du på händerna? Blod?!?!?!"

"Nej, Nej!! Färg, det är bara röd färg."
"Ååååå! Du målar! Är du konstnär?"

"Ja, ja det är jag....."

 

Inne på akuten försöker jag ta in allt som händer. 15 personer som strukturerat rör sig runt sängen. EKG ska göras, infart ska sättas, blodprover ska tas. Jag får en hög med frågor att svara på. Först sitter jag på en pall, helt avtrubbad. När en sköterska säger till mig att det är ok att ställa mig vid sängen, vaknar jag lite till liv. Får en känsla av att kunna göra något. 

Litet monster är orolig och sparkar/slår omkring sig.

 

Ett gäng läkare diskuterar hur de ska gå vidare, funderingar finns kring om intubering krävs. Man beslutar sig för att hålla på det lite och köra upp till IVA i första hand. 

Sängen rullas ut från akuten och upp till IVA. Väl där frågar jag efter en dusch. Det finns ingen på avdelningen, men den galet gulliga personalen ordnar så jag kan åka till en annan avdelning. Tror att det var den bästa duschen någonsin som jag tagit.  

 

Så skönt att låta varmt vatten rensa bort en del av all skit. Fejkblodet var det lätta att skrubba bort. På något sätt hjälpte det tankegångarna också, inte helt och hållet, men en del. 

 

Vatten är det bästa som finns. För mig är det rengörande både fysiskt och psykiskt. Ljudet av vatten har en lugnande effekt, avslappnande. 

 

Litet Monster sov under hela tiden jag var borta, och fortsatte att sova en bra stund till. Bästa workwife kom förbi med pizza, så jag kunde äta lite. Även kunna prata lite. 

Hon var även med mig när jag fick samtalet, så var fullt införstådd med vad som hade hänt. Det kändes så skönt att prata med någon som inte var familj. 

 

Natten var lugn, och på morgonen kom min fantastiska gubbe och bytte av mig. Jag kunde åka till jobbet och få lite andrum, och han fick möjlighet att "finnas". 

 

Väl på jobbet, på mitt skrivbord låg en påse med vingummi. En underbar, hyfsat nyfunnen, vän visste om min svaghet för vingummi. Så fantastiskt gött.

 

Nu är vi hemma och kan andas ut en aning. Men nu börjar nästa resa. En resa av återhämtning och läkning. Tack och lov har vi lyckats undviks BUP akuten. För det mina kära vänner är, enligt mig, en jävla instution. Fyller inte någon som helst syfte.

BUP har blivit vikigare än någonsin, framför allt akuten. Men har en så fruktansvärt illa organisation. Både jag och gubben gör allt i vår makt för att undvika just dom. Det innebär mer jobb för oss, men det är SÅ värt det.