Det tog hårdare än vad jag trodde...
Jag kan fortfarande inte prata om det. Jag VILL inte prata om det. Bara jag tänker på det så mår jag dåligt, och jag börjar gråta. Tyvärr döljer jag det ganska bra, så det är inte många som märker det. Vårt yngsta monster däremot, hon ser allt. Märker allt. Det är inte mycket som undkommer hennes radar. Vilket innebar att även hon mår dåligt av det. Förbannat också.
Förutom den psykiska smärtan, så har kroppen börjat spöka. Och det ordentligt! Jag är stel som jag vet inte vad. Ont så förbannat i lederna. Detta var en bieffekt som jag absolut inte räknat med.
Kommer jag rida igen? Svar, NEJ. Det kommer inte hända. Jag hade min själsfrände, och nu är hon borta. Absolut har jag tittat på hästar. Självklart. Men inser ganska snabbt att när jag läser annonserna så går alla bort, de har inte vad jag söker. Mycket möjligt att det finns en kuse där ute för mig, men då får den hitta mig. Jag tänker inte leta, jag tänker inte lägga energi på att leta själv. Lägga själ och hjärta i något som sedan oväntat rycks bort. Nopp.
MEN M.E.N vi har fått ett litet föl nu. Rättare sagt två föl. Den ena är vår egen uppfödning (har ni en blekaste aning om hur coolt det är att kunna säga det, egen uppfödning) och den andra har jag fått låna.
Jag hade sådan jäkla tur att jag fick låna ett sto som var dräktig och beräknad att föla ungefär samtidigt. DESSUTOM fick de hingstföl båda två! Hur bra som helst. Så nu har jag två ulltottar till ligister i hagen. Två rejäla bandage för själen. Även om det inte läker helt, så håller bandaget ihop såret i alla fall.
Sagobokens Bombur heter våran lilla prins.
Miicas Preztige heter lånefölet. Men vi kallar honom för Stickan. Denna lilla grabb har jättelånga ben.... han ser nästan ut som ett minityr halvblodsföl.
Bombur är en redig shettis, rund och go. Inte alls speciellt stor. Lillfisen. Eller Bomben som han kallas för.
Jag lovar att återkomma med några bilder. Bästa Fanny har tagit superfina bilder på båda två.
