lisajalmefors.blogg.se

Jorrå jag är kvar. Har funderat några gånger på om  jag ska lägga ner bloggen, för det känns som om jag bara skriver om en och samma sak hela tiden. 

Men, samtidigt så är det så mitt liv ser ut just nu. Vårat liv. Det är vad det är. Kan inte göra så mycket åt det.

 

Nu är jag ledig från jobbet en vecka. Höstlov. Och hösten har verkligen kommit med alla färger det innebär. Inte bara i naturen, utan även i själen. Vissa dagar är fantastiska, andra inte. Vissa saker kan jag påverka, andra inte. 

 

Så ser det nog ut för alla. Vissa saker, vissa vägval, vissa situationer kan vi påverka. Medans andra ligger fast beslutna för oss. Det enda vi kan göra är att klura ut hur vi kan göra på bästa sätt. Jobbigast är nog när vi påverkas av någon annas val. Medvetet och omedvetet. 

Något som jag ändå tror på, men ändå är fruktansvärt dålig på själv, är att göra det bästa av saken. Försöka se positiva saker även när det är mörkt runt omkring. Det är inte lätt, med det går. 

Livet kan komma med en käftsmäll ibland. Där och då ska man tillåta sig att bryta ihop. Men sedan måste man göra en Fenix. Resa sig från askan och bli starkare igen. Ta lärdom, sedan lämna det bakom sig och gå vidare mot nya mål/utmaningar/vägval.

 

En sak är säker, det är fan inte lätt. 

Absolut inget "bara att". Långt ifrån. Det krävs vädligt mycket av en person och att orka. Vissa har den energin, andra inte. Styrka är också viktigt. Då menar jag iten fysisk styrka, utan den mentala styrkan att orka fortsätta. 

 

För mig personligen går jag en brottningsmatch med livet. Det är satans tufft. Jag är helt slut i kropp och själ. MEN jag har något som ger mig möjigheten att fylla på energi, och bygga på min styrka mentalt. Detta något har gett mig så enormt mycket. 
Veckan som har varit har gett mig så otroligt mycket att fundera och reflektera på. Mycket utifrån hur världsbilden ser ut. 
Hur skulle jag reagera under en specifik händelse? Kan jag förhindra det? Förebygga? Men dessa frågor hör inte hemma här. Den enda frågan som jag i så fall tar med mig hit är min egen reaktion. Helt ärligt så vet jag inte. Något som jag faktiskt vet, vid smärta stänger jag av och jag blir förbannad. På allt och alla, inklusive mig själv. 

Har varit med om detta vid ett par tillfällen. Inte speciellt smickrande kan jag lova. Men så är det. Kan berätta om det en annan gång. För jag har en väldigt specifik situation som beksriver ganska bra hur jag funkar i utsatta i situationer. Egentligen är dom två. Vi får se om jag berättar om båda.