Nåjja.
Ångesten är här. Rejält, det ska jag erkänna. Varför? Olika anledningar.
Det är många tankar som snurrar konstant och hela tiden, som gör att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Men det är så livet är. VI har bra perioder och vi har mindre bra perioder. Så är det.
Och just nu är jag i loopen "mindre bra".
Jag har inte förmågan att sortera mina tankar. På jobbet har jag börjat ifrågasätta mig själv rejält. Funderar på om det är jag som är så jäkla kräsen och kinkig med saker, att det är jag som gör mig omöjlig.
Då får jag vara det. Tror jag.
Jag har börjat söka nya jobb, så får vi se vart det leder. Men mitt CV är inte jätteimponerande, så det kommer bli svårt. Men jag håller en tumme eller två så får vi se vart det leder. Målet är att komma på åtminstone en jobb interjuv. Misstänker att det mest handlar om mitt ego.
Självklart älskar jag mitt jobb, inga tvivel där. Inte det minsta. Problemet är att jag är underbetald i jämnförelse mot vad jag gör. Hur mycket jag än visar framfötterna, så kommer det aldrig någonsin visa sig i lönekuvertet så länge jag är kvar där jag är. Det är den krassa verkligheten.
På det så finns det inga utvecklingsmöjligheter, överhuvudtaget.
Då kanske det går att fundera på varför jag älskar mitt jobb. Allt jag fått vara med om! Unika upplevelser som inte går att få någon annstans.
För det är väldigt unikt. Den kunskapen som jag skaffat mig är i allra högsta grad unik, ingen kan ta ifrån mig det. Framför allt värmer det i hjärtat att det är uppskattat det jag gör.
Tyvärr betalar inte det räkningarna.
Ångesten handlar mycket om ekonomin. Jag vill kunna göra saker utan att tänka mig för två gånger. Men så är det inte, just nu känns det som att det aldrig kommer att bli så. Hur jag än gör.
Någonstans måste jag acceptera läget, men jag vill inte det. Jag vill kunna göra saker. Köpa saker.
Ytterligare en bieffekt på detta är att jag inte har energi/lust att göra saker. Känslan av att det inte är någon ide är överväldigande. Helt ärligt känns det som att jag drunknar i den och jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Allt hänger ihop. Varje detalj, varje situation, varje grej hänger ihop.
Summa av kardemumma, jag paniksimmar och vet inte vilket håll jag ska simma.
