Jag är den jag är
Och så är det för alla. Vi är dom vi är.
Vissa av oss är lyhörda för livet, vi ser och hör allt som häner runt omkring oss. Tentaklerna är ständigt ute och känner av vad för känslor som finns runt oss.
Sedan finns det individer som inte ser längre än till sig själva. De har inte förmågan att "känna in sig". Utan dessa personer utgår helt och håller från sig själva, de kan inte relatera till hur andra eventuellt känna.
Jag har jobbat på Arlanda i många år. Så jag har mött de allra flesta personligheter som finns runt omkring oss. Dessutom mött dessa olika personer i extrema situationer, vilket inte är det roligaste alla gånger. Men fördelen med detta att jag lärt mig att läsa av situationer, lärt mig att läsa av känslor hos många. Det är inte alla gånger det funkar. För det finns väldigt många av oss som är bra på att stänga av, inte visa vad dom känner. Dessa är alltid en utmaning.
Jag har dessutom drivit ett stall och haft med många olika typer av hästägare att göra. Majoriteten har varit toppen. Verkligen megatoppen. Framför allt en tjej, och jag har haft henne som bollplank många gånger. Tillsammans har vi varit med om riktigt speciella orginal till personligheter.
Varje gång har vi lärt oss något nytt. Allt från hur människor funkar till hur dom ska hanteras.
Helt galet, men jag blev faktiskt hotat en gång av en hästägare. Hon skulle minnsan slå ner mig. Nu var jag trygg ändå i situationen. för personen ifråga hade inte fysiken att ena klara av att bryta av en liten pinne.
Men vad vill jag komma till?
Vet inte egentligen. Inte mer än att vi alla är olika. De flesta av oss kan anpassa sig efter situation och personlighet. För vi har olika personligheter beroende på vart vi är. Hemma, jobbet eller med vänner.
Jag är jag. Jag är den jag är. Inget annat.
Just nu står jag inför en situation som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. För på ett sätt känns det lite som en bagatell. Ändå lite surealistiskt. Ena stunden vill jag göra något åt det, i nästa så känns det som om det där var ju inget.
Så min stora fråga just nu är hur jag ska hantera detta. Det enda jag vet är att jag inte kommer att backa, av den enkla anledning att det inte finns något att backa ifrån. Ska jag sitta lugnt i båten och vänta? Ska jag ta hjälp? Ska jag ens göra något åt det?
Saken är den att det inte är en bagatell. Frågan är snarare hur stort eller litet detta är. Och om jag har orken att gå vidare med det. Ork är en lyxvara för min del. Så jag är ganska restrektiv med vart jag lägger energi. För om det är något jag värdesätter mest i hela världen så är det familjen. Och är något som ska ta min egergi, så är det min familj. För en familj tar inte bara energi, den GER energi också.
I helgen är det återhämtning som står på schemat. Det är en hage i stallet som ska mockas. Men mer än så kommer jag inte att göra. På söndag hoppas jag på exceptionellt fint väder.
