lisajalmefors.blogg.se

Vet inte om det går att kalla det här för sommar. Tror inte det. Känns som om hösten kom rendan i Juli. Jag brukar ta sen semester, och jag ångrar inte att jag gjorde det i år igen. Men på grund av vädret så känns det en aning bortkastat.

 

Vi har verkligen försökt att göra saker, men det har inte varit ett lätt pussel på grund av olika anledningar. 

 

Nu är det sista dagen på semestern, och det känns crap. Också av olika anledningar. 
Jag står fortfarande och funderar på vad jag vill med livet. Kommer inte fram till något. Den största anledningen är lönen, så är det. Givetvis vill jag utvecklas, men dom möjligheterna finns inte just nu där jag är. Tyvärr. 
Jag tycker om förändringar, men inte när det backar istället för att gå framåt. För det går bakåt, i stora steg. Vilket är supertråkigt. 

 

Samtidigt som jag tror det kommer ske en större förändring under hösten, till det bättre. Väldigt mycket bättre. Givetvis är jag nyfiken, och det är något som gör att jag samtidigt vill vara kvar. För att se vad som händer. 

Men det kommer med största sannolikhet inte påverka lönen. Överhuvudtaget. 

 

Så.

Jag ska lära mig att sitta med fötterna på bordet, göra minimalt och fortsätta fundera på vad jag vill. På ett sätt vet jag vad jag vill, men jag har inte klurat ut vägen dit. Tänker att det MÅSTE finnas en väg dit. Exakt just nu ser det ut som om den dörren är stängd. Men jag har svårt att tro att den är låst, möjligen med en hasp men inte mer än så. Inte omöjligt att öppna helt enkelt. 

 

Tills jag löst ut det låset fortsätter jag att söka. Ska på interjuv snart igen, så får vi se vad det innebär. Det är ett jobb som jag med största sannolikhet kommer tacka nej till. Men det är nyttigt att gå på samtal/interjuver. Jag tror att man lära sig väldigt mycket. Framför allt lära sig att göra PR för sig själv. Något som inte är helt lätt. Sjukt svårt faktiskt, i alla fall för mig.

Jag prata hellre vad VI har gjort, snarare än vad JAG har gjort. Så bara det i sig är en utamaning. 

 

Givetvis hoppas jag lite på min bok. Att den ska lyckas... jag, alltså oddsen för det är mindre än en fjärt i rymden. Men man kan aldrig veta. Största fartguppet på den resan är att jag inte har en aning om hur man bär sig åt för att ens prova att få en bok publicerad. Hade jag haft en stor påse pengar hade jag kunnat finansierat det själv. Kruxet är att plånboken är anmärkningsvärt tunn, så det går bort. 

 

SKIT I DET!!
Det är en sak jag ser fram emot just nu, och det är Ågesta! Det ska bli så galet kul att träffa alla knasbollar igen! Få lite utlopp för diverse frustrationer! Skrika, svära, få panik och vara till allmänt besvär. 

Om det inte blir en käpp i hjulet, risken är en aning överhängande. DET tar vi en annan gång.