Sveriges tråkigaste mamma.
Det är jag. Just nu så vinner jag det priset med god marginal. Inte bara som tråkigaste mamma, utan som Sveriges tråkigaste person.
Jag är faktiskt ärlig.
"Men åå, det är du ju inte!"
Skippa skitsnacket. Jo, det är jag.
Inget är roligt. Inget. Är. Roligt. Jag orkar inte lägga energi på något. Inte ens sådanna saker som jag faktiskt brinner för. Jag har tappat intresset.
Och jag kan förklara varför. Många, MÅNGA gånger har jag berättat om hur trött jag är. Detta är anledninge till att allt känns tungt. Oavsett vad jag måste göra/vill göra så känns det tungt.
Under dom senaste tre åren har vi varit på ett otal olika möten. Möten som vi hoppats på skulle hjälpa oss framåt. Varje gångt har det blivit tillbaka bollat till oss föräldrar, eller så har man lagt ansvaret någon annanstans.
Så jag har lagt galet mycket energi på saker som inte har hjälpt oss.
Socialtjänsten är ett gäng nötter. Sista mötet jag hade med dom (tack och lov var jag själv) var absolut det mest bortkastade jag varit med om. Det visade sig att det enda dom ville var att dom inte kunde se några brister i vårat föräldraskap. WTF???????
Under samtalet så får jag återigen frågan "Vad behöver ni hjälp med?". Ni kan inte ana hur mycket jag hatar den frågan. Då menar jag verkligen HATAR!
Hur i helvete ska jag vet vad DOM kan hjälpa oss med? Vi blir ju ändå bara runtbollade mellan olika instanser och myndigheter.
Jag orkar inte ens lyssna längre. Varför ska jag?
Vi klarar oss bättre utan alla myndigheter. Vi klarar oss utan alla så kallad "hjälp". Vi löser det bättre själva. Fakturan på det blir tyvärr att jag blir en tråkigare och tråkigare person/mamma.
Jag vill ha klart min husvagn. Jag vill gå ner i vikt. Jag vill sitta och sy. Jag vill hitta på kul akviteter med familjen. Hitta något som JAG kan åka iväg på en gång iveckan. Men varje helg så är jag så slutkörd att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Nopp det får räcka nu.
SOC, BUP, MiniMaria, skolan, BUM och allt vad dom nu heter tar precis all min energi. Exakt ALL energi.
Att jag ens orkar intressera mig för andra finns inte. Mitt barn är så duktig. Mitt barn har klarat det här. Mitt barn kan. Mitt barn bla bla bla bla...... Nopp, ta inte det med mig. Det kryper i mig.
En av alla gånger vi varit på sjukhus. Lika tufft varje gång. Att som förädrer se sitt barn må dåligt och inte kunna hjälpa gör så otroligt ont. Men att inte få hjälp när vi faktiskt säger att vi behöver hjälp, gör nog ännu mer ont.
Jag har lovat mig själv att vara väldigt restrektiv med vem vi har möten med, och vilka som får träffa våra Monster. Monster har blivit sviken så många gånger av systemet, och av vuxna. Och det är vårat jobb som föräldrar att skydda. Exakt det kommer jag göra nu.
