lisajalmefors.blogg.se

Förutom att jag var förbannad? Jag vet inte riktigt vad jag kände. Förådd tror jag är en av känslorna. Att åka till en sådan vårdinstans och bli behandlad på det sättet, känns så otroligt blottande och utlämnande. 
Jag ska erkänna att jag aldrig någonsin känt mig kränkt som person. Tills nu.

 

Att inte få en chans att berätta, utan jag har fullt upp med att försvara mig och min Gubbe. För jag vill inte försvara mig. Jag vill vara öppen med vad vi går igenom, jag vill att Monster ska få all hjälp som finns att få. Tyvärr funkar i inte vårat samhälle på det sättet. För att få hjälp så måste du vara på absoluta nedersta botten i livet, du måste befinna dig en nattsvart situation för att kanske få hjälp. Men oavsett så kommer du ALLTID att bli ifrågasatt. No matter what!

 

Jag kan inte ens föreställa mig hur Monstret kände sig när hon satt med denna förhörs jury. I ett litet rum med tre vuxna (normalt är det en sköterska och en läkare, denna gång var det en askultant med också) i ena ändan, närmast dörren och ett barn längst in i rummet. Alla tre stirrar och studerar barnet som sitter framför dom. Om jag i samma situation, fast som vuxen, känner ett obehag. Vad känner barnet då? Om jag känner mig instängd för att dom placerar sig vid dörren och sedan ber mig att backa på grund av covid, vad ska barnet känna?

Och jag syftar nog på alla som kommer dit. Ska inte ett barn känna någon form av förtroende, framför allt känslan av att "Dom här personerna kommer att kunna stötta och hjälpa mig". 

 

Monster har varit där på egen begäran ett par gånger i tron om att få hjälp. Faktiskt velat bli inlagd, men dom har skickat hem oss. Och sagt att "Vi kan erbjuda att ni får stanna över natten för observation, mer än så kan vi inte göra". Varför ska då Monster välja att stanna när dom väljer att det helt plötsligt är nödvändigt?
BUP akuten kan inte ändra mediciner eller göra någon form av handlingsplan, för dom kan inte göra en uppföljning. Utan dom som vi kan lita på (vilket vi gör) är BUP öppenvård. Det är dom som är dom riktiga hjätarna, OM man hamnar hos rätt kurator..... tyvärr. Vi har mött en blandad kompott. Nu när vi äntligen har en toppen kurator, så har han valt att sluta. Så nu ska vi gå igenom allt igen med att lära känna, gå igenom vad som har hänt. Även fast det finns journaler, så vet jag att det kommer vara mycket frågor för att få en egen bild av Monster. Tjoho..

Nu då?
Ångrar jag att jag talade om vad jag tyckte om läkaren? Absolut inte, snarare att jag kanske skulle varit ännu hårdare när hon ringde mig. Med tanke på att jag gjort klart och tydligt att jag inte ville ha med henne att göra igen. 
Jag väntar fortfarande på att en överläkare ska ringa mig, och vi väntar fortfarande på att soc ska ringa. Unga Maria har jag som sagt haft ett bra samtal med, och fått en kontakt person som kan hjälpa oss med det lilla han kan. TROTS att det inte handlar om ett drogmissbruk. Men han köpte mitt argument rakt av. Det kan vara bra att bevisa motsattsen, OM vi möter idioten igen. Då har vi papper på att vi som föräldrar har rätt, och hon kan skita på sig och fundera på att jobba med något annat som inte har med patienter att göra. Skrivbordsarbete tro jag är lämpligt för henne.

 

 NU har jag kommit till en punkt där jag förmodligen behöver prata med ett proffs själv, för att ventilera allt som har hänt. 

 

Till alla er föräldrar som har barn med olika extra utmaningar, oavsett om det är fysiskt eller psykiskt, ni är hjältar! Ni är så galet grymma! Glöm aldrig det. Glöm aldrig att ni inte är ensam om det ni går igenom. Även om allas situationer är unika så finns det alltid en liten gemensam nämnare. 
Era barn behöver er. För om vi vuxna tycker det är svårt att slåss med alla instanser, hur upplever dom då alla främmande vuxna som dom möter?

Stå på er! Ni kan era barn bäst, ni är experter på just erat/era barn.