Att vara mamma
Eller egentligen oavsett pappa eller mamma. Men jag utgår givetvis från mig själv, och jag är mamma.
Att vara mamma innebär så galet mycket mer än att "bara" vara mamma. Vi har 4 döttrar. Alla med sina utmaningar.
Vad är det som gör att vi väljer att skaffa barn? Vad är det som gör att vi vill bli föräldrar? Delvis är det fortplantningsbiten som ligger kvar sedan stenåldern. Att föröka oss. Bevara "våra" egna gener. Blodslinjer. Kalla det vad ni vill. Men det är faktiskt en av anledningarna i det hela. Ingen kan neka till det. Sedan finns det givetvis dom som adopterar. Jag tycker det är fantastiskt att det finns dom som väljer adoption som ett alternativ. Att ge ett barn en ny chans i livet. Fantastiskt! Ni kanske kan relatera till lite av mina tankar ändå, jag vet inte.
Jag har alltid velat ha barn, så det var egentligen inte en fråga som jag funderade på så mycket. Och jag ångrar inte en enda sekund. Aldrig att jag kommer att göra det heller.
Utan min fundering är vad är det som gör att vi aktivt väljer att bli föräldrar? Funderar vi någonsin på hur det kommer att bli i tonåren? Hur kommer skolan att gå? Kommer våra monster att vara friska? Lägger vi så mycket tankar på hur det kommer att gå längre fram i livet? Eller är vi så naiva att allt kommer att gå bra? Ligger det i vårat DNA att allt löser sig allt eftersom livet rullar på?
Hur kommer det sig att alla dom som väljer att bli föräldrar anser till 100% "Det här kommer jag att klara av, läskigt som fan. Men vi kommer fixa det!"
När får det lilla knytet i famnen så har vi ingen aning om hur framtiden kommer att bli. Vare sig för oss själva eller för våra barn.
Att vara mamma innebär att vara diplomat, kock, sjuksköterska, läkare, psykolog, terapeft, sömmerska, uppfinnare, chaufför osv.
Jag vill verkligen inte skrämma upp er som funderar på att skaffa barn, eller trampa någon på tårna. Men vi har gått igenom så otroligt mycket att jag börjat ifrågasätta mig själv, rejält. Är jag verkligen lämplig? Har jag verkligen rätt förutsättningar att klara av det här? Det är lite för sent att ransaka just dom tankarna.
Jag återgår ändå till min första fråga. Vad är det som gör att vi vill ha barn?
Misstnäker att alla har sitt svar på den frågan. Alla har sina tankar kring varför dom valt att bli föräldrer, på ett eller annat sätt.
Jag har inget bättre svar än att: Jag ville ha barn.
Hade jag vetat vad vi skulle gå igenom kanske jag hade istället valt att vänta några år innan jag gav min in i föräldraksapet. Fått mer livserfarenhet.
Men vem påstår att det hade hjälp? Att det hade blivit bättre? Förmodligen inte.
En sak är säker.
Våra barn har med sina utmaningar gjort mig starkare, mer tolerant, mer empatisk och det har varit, och är, en fantastisk resa att se dessa fyra monster växa upp. Dom har lärt mig så otroligt mycket! Och vi har en lång väg kvar tillsammans. Något som jag ser fram emot.
Men det hindrar mig ändå inte från att tvivla på mina val i livet, hur jag har löst saker. Hur vi tillsammans valt att gå vidare i olika situationer. Samtidigt så är det gjort, vi kan inte ändra på något nu.
Rikta blicken framåt och ta lärdom av det förflutna. Framför allt uppskatta livet som det är, göra det bästa. Tänka positivt. Se saker och ting från den ljusa sidan. Lämna gnäll, irritation och annat negativt åt sidan (jobbar på det, lyckas inte så bra alla gånger)
