lisajalmefors.blogg.se

Vi är redan i slutet av Maj, och det har varit en händelserik månad. Både negativt och postivt. Jag känner mig mest som ett skal utan några direkta känslor. På något märkligt sätt är jag ändå tillfreds med livet. 

Innan kunde jag känna ett desperat behov av att komma bort. Men den känslan är borta. Självklart skulle det vara mysigt att åka iväg, gör något på egen hand. Det ska jag inte neka till. Men den desperata känslan är borta. 

Det känns om om den biten har jag löst på annat håll. 

 

Jag har börjat hitta lite sidovägar som jag ta när det känns tufft. Givetvis har det inte löst alla problem som finns, men det har blivit en aning lättare att handskas med dom.

 

Mental ohälsa i nära relation är inte lätt att handskas med. Speciellt när det är mindreåriga som är drabbade. Och då menar jag inte personen ifråga. Utan alla kontakter som uppstår runt omkriing. Som jag skrev i förra inlägget. Vi har tuffat på i 5 år med detta. Utan att egentligen få någon konkret hjälp. 

Det finns stunder där jag funderar på om vi någonsin kommer att kunna få hjälp. Eller är det rent av så att jag är en dålig mamma som helt enkelt har misslyckats. Har jag varit för snäll och ställer för lite krav? Kan jag ens ställa krav? Behöver jag få ett raseri utbrott och hel enkelt skrika ut all min frustration?

Många känslor och tankar som snurrar.

 

För att tvista till det lite så är det inte bara ett Monster vi ska ta hand om. Vi har faktiskt två till som bor hemma. Som även dom behöver lite extra stöttning i livet. 

 

4 Monster, med 4 olika personligheter, 4 olika utmaningar i livet. Men en sak gemensamt. 

Den krassa sanningen är att alla fyra har diagnos av något slag. Jag tror att ni om är föräldrar kan ana hur jag känner mig som föräldrer. Och vilka frågor som återkommande snurrar i huvudet. 
"Är jag verkligen så kass? Allt är mitt fel?"

 

Samtidigt försöker jag utveckla tanken lite för att inte tycka synd om mig själv. Kan det vara så att dagens samhälle har triggat igång alla dessa diagnoser som finns i dag? Ställer skolan för stora krav i ung ålder?
Redan när barnen går i förskola (för mig heter det fortfarande dagis) ska dom leda utvecklingssamtalen själva! Kommer ihåg när yngsta barnet gick på dagis och jag hade utvecklingssamtal, jag får frågan vad jag ville att hon skulle lära sig. 
Sakta i backarna!!! Monstret var då 4 år gammal.
Mitt svar blev: Hon ska vara barn, leka med kompisar och där lära sig empati och det sociala samspelet.

Jag kommer inte ihåg resten av samtalet faktiskt, jag var märkbart irriterad när vi var klara. 

 

Varför måste vi ställa krav i så ung ålder? Varför kan inte barn vara barn? Varför uppmuntrar vi vuxna inte barnen att vara just barn? 

 

Samhället blir hårdare för varje generation som går. Vi måste prestera och lyckas i allt vi gör, utrymmet för att prova och kanske misslyckas i bland finns inte riktigt längre. Det är den uppfattningen jag har. Cynisk? Kanske. Jag vet inte. 

 

Men vården hänger inte med i samhällets utveckling. Den mentala ohälsan tillsammans med alla diagnoser inom det autistiska spektrat ökar, men vården hänger inte med. Dom klarar inte att av att hjälpa och stötta alla gånger. Tyvärr finns det tillfällen där dom misslyckas kapitalt. 

Än så länge är vi inte där. Och jag tror inte vi kommer att hamna där heller. Även om jag konstant ifrågasätter mig själv och mina kunskaper (mest bristen på den), så är jag trygg i Min roll som mamma. 

Har jag tänkt tanken att jag skulle behövt vara tuffare? Absolut. Men det är inte jag. Jag tycker om att prata med våra barn. Resonera lite i deras tankar och funderingar. Jag försöker att inte bara höra vad dom säger, utan faktiskt lyssna på vad som blir sagt. Jag försöker att lägga mig i våra barns liv lite lagom.

 

Eller så övertänker jag allt, bara för att jag gärna vill ha en förklaring på varför vissa saker är på ett visst sätt...