Varje gång jag sätter
igång med att skriva ett inlägg kommer jag av mig. Det är alltid något som lyckas hamna före. I flera dagar har jag varit på väg att skriva, efter några rader så är det något som händer som gör att jag kommer av mig. Texten jag har i huvudet hinner jag inte få ner i tid.
Men det är lite så hela mitt liv ser ut. Det händer saker hela tiden, när det blir lite lugnt så säckar jag ihop. Vill/orkar inte göra något. Jag vill helst försvinna en liten stund för att återhämta mig.
Tänkt vad underbart det skulle vara att kunna koppla bort allt, då menar jag verkligen allt. Inte vara tillgänglig på mobil, messenger, snapshat eller sociala medier över huvudtaget. Vilken dröm det skulle vara.
Jag är inte i behov att åka bort egentligen. Eller jo det är jag. MEN någonstans i skärgården, eller någonstans uppe i fjällen. Någonstans där det inte är helt säkert att det går att få tag på mig. Frågan är snarare hur familjen skulle klara av det. Gissningsvis inte alls. Och det säger jag med all ärlighet jag kan uppbringa.
På något sätt känns det som om jag inte passar in i dagens samhälle. Allt ska vara så effektivt, tidspressat och enkelt. Alldeles FÖR enkelt. Precis allt ska vara så smidigt som möjligt för att spara tid. Varför?
Varför kräver samhället det? Varför kräver företagen det? Jo, tid är pengar. Problemet är att pengar skapar stress, stress leder till ohälsa. Tjoho tjohej så är vi inne i spiralen.
Det största problemet är att det är en sprial som är svår att påverka. Lite kan vi påverka, med det är inte mycket.
Vad kan jag göra? Inte så mycket mer än att fortsätta kämpa på med livet, hoppas på att jag hittar lite medvind någon gång ibland. Jag är den jag är, kna inte ändra på så mycket hos mig själv.
Det finns en sak jag önskar, men det tänker jag inte ta här och nu. För det finns alldeles för många besserwissrar som vet och kan allt, något som jag undviker.
Texten känns väldigt märklig. Men hela jag är märklig för tillfället, så på något sätt passar texten in på hur jag är just nu.
