lisajalmefors.blogg.se

Jag försöker dra på det, med tanke på att jag har en lång väg kvar. 
Min GP är inget jag ångrar över huvudtaget, inte det minsta. Absolut är det jobbigt att inte kunna hälla i sig ett glas vatten, eller att inte kunna äta lite till för att det är så jäkla gott. För stunden är det lite kämpigt med VAD jag får äta, men det är två veckor kvar på "rehab-dieten" sen så är det dags för riktig mat. 

 

Något som är lite märkligt är att inte känna hunger. Hjärnan får ingen signal från magen att jag måste äta. Jag måste gå efter klockan. För tillfället ska jag äta sju gånger per dag, har ni ens en aning om hur ofta det blir. Det är helt galet. 2dl åt gånger ska jag äta. Knappt att jag får i mig. 

 

Samtidigt känns det som ett behagligt problem. För jag har blivit av med värken i kroppen, något som försvann redan dagarna efter ingreppet. 

 

Men nu är mitt lyxproblem kläder. 

Hade jag haft en rik avlägsen kusins-mosters-makes-faster får denna person gärna träda fram nu. Jag har hittat superfina kläder. Favorit märket heter Miss Candyfloss. Det är vintage och helt underbara kläder, både byxor och klänningar. 

 

Men i väntan på den stora miljard arvet (om det ens kommer något, sannolikheten är 0,00001% chans) så måste jag hitta något annat. Snart hjälper det inte med skärp heller, kläderna är för stora helt enkelt. Kommer se ut som säckar som hänger på kroppen. Kläder ska gärna ha en viss passform. 

 

 Som sagt ett lyxproblem. 

 

Det har varit en skumpig resa dom senaste tre veckorna, detta inkluderar en resa med plingplong taxi till plåsterhuset. Mindre angenämt. Skit happens. Efter att ha varit tillbaka på Ersta sjukhus en natt så redde allt ut sig och jag fick bästa hjälpen. 

Akuten på DS går att diskutera.... så jag tror vi lämnar den biten på en gång. 

 

Ersta sjukhus ska ha all eloge i världen! Super gullig personal, det märks att dom jobbar på ett litet sjukhus. Det genomsyrar hela atmosfären. Låter kanske lite pretentiöst. Men så är det.

 

Misstänker att det är lättare för de mindre sjukhusen att specialisera sig. Dom behöver inte ha det breda spektrat av allt och lite till.

 

Livet känns överlag lite bättre, även om det är tungt på grund av andra saker, så är det känns det inte övermäktigt. 

Jag vill fortfarande ha en hobby, för att få lite socialt umgänge. Frågan är vad. Plånboken, återigen, sätter sina begränsingar. Givetvis är det jag vill hålla på med inte det billigaste. Reenactment är långt ifrån billigt. Nästan så att det är billigare med hästar.... Säger en hel del. 
Kanske är det så att jag helt enkelt "bara" får kasta mig in i det. Det finns en förening som jag kikat på, dom finns mitt inne i Stockholm. Vi får se helt enkelt.