En rörig års krönika
Pandmin kommer jag inte ens att ge mig in på!
Året började toppen! Verkligen supertoppen! Norrmalms Polisen kom till oss på jobbet och hade en hejdundrande övning. Startskottet för så otroligt mycket. Grundtanken var att vi inte skulle vara så engerade som vi blev. Men det var vissa saker som inte var helt genomtänkt, vilket blev uppstyrt och det blev så galet bra. Detta ledde till att även Södermalm ville komma ut till oss. Och vi fick ett betydligt större ansvar ansvar. Nu var vi inte bara "sidekicks", utan vi blev involverade bra mycket mer denna gång.
Tyvärr satte pandemin käppar i hjulet, så vi hann inte färdigt under hösten. Inte så mycket att göra, utan vi får vänta på att pandemin ger med sig och att vi kan fortsätta till våren.
Vi han även med att hjälpa en, för oss, helt nytt gäng. Ett gäng som aldrig varit hos oss, ingen aning om hur dom hittade till oss. Självklart tog vi emot dom och hjälpte till. En helt galen dag, och otroligt lärorikt. Framför allt för mig personligen. Jag fick jobba med mig själv en hel del. Det var en intensiv dag, med mycket fokus.
Jag står fast vid att hela arbetsgruppen är anledningen till att vi lyckats så bra.
Hösten blev visserligen mindre rolig med tanke på pandemin. Pandmin tog ett stadigt tag över hela världen och vi har alla fått tänka om. Det enda vi kan göra är att vänta ut eländet, hoppas på att vaccinet gör sitt!
På det privata planet har det varit bra mycket mer svajjigt. Det har varit mycket att tampas med. Känns lite som vi har varit riktigt på botten ibland. Jag har fått kämpa med att hålla lugnet själv för att kunna stötta och hålla ihop familjen. Fick frågan av soc (yapp, dom har kontaktat oss två gånger under året) om dom kan hjälpa. Mitt svar var att jag faktiskt inte ens vet vad dom kan hjälpa med. Det visste inte tanten som pratade med mig heller. Spännande. Erbjuda hjälp, men inte ha koll på vad dom kan hjälpa med. Intressant. Men det är vad det är. Och vi har tagit oss igenom det, absolut har vi en bit kvar. Men vi är på rätt väg. Hoppas jag i alla fall.
Vi har fått tillökning på fyrbenting sidan.
Jag var bensäker på att han skulle komma i redan i februari/mars. Men Mamma Xena gick med benen i kors, och lyckades hålla sig till April. Men Xena snuvad oss på fölningen, hon ville inte ha med oss när Hades kom till världen.
Tanken var att sälja honom, vilket jag skrivit om flera gånger. Men jag har fortfarande inte bestämt mig. Vi får se vad som händer.
Tanken var att sälja honom, vilket jag skrivit om flera gånger. Men jag har fortfarande inte bestämt mig. Vi får se vad som händer.
I december kom en anna herre till oss. Koda. En schäfer blandning som är adopterad från Spanien. En ung herre som har en störtskön personlighet.
En älskad mamma, farmor och svärmor lämnade oss i början på året. Det var milt sagt en chock, ingen var beredd på det. Verkligen inte. Och det blev tufft för hela familjen, framför allt tungt för min Gubbe. Hon kommer alltid vara älskad och saknad. Men nu är hon tillsammans med sin Ole. Älskade svärmor, du kommer alltid vara älskad och saknad. I ärlighetens namn känns det fortfarande lite konstigt att hon inte är med oss i det fysiska livet.
Som ni märker så är det varit ett år med Berg o Dal bana.
Den röda tråden genom hela året är Psykisk Ohälsa, alla BUP besök. Läkarbesök. Utredning med allt som hör det till. Möten på skolan i stort och smått. En sväng med ambulans.
Att ha barn med extra behov är aldrig lätt, och då är vi ändå två om ansvaret.
Att ha barn med extra behov är aldrig lätt, och då är vi ändå två om ansvaret.
2021 möter jag med stort hopp. Tillförsikt. Jag hoppas på utmaningar, jag hoppas på utveckling. Framför allt hoppas jag på att 2021 planar ut Berg o Dal banan en aning. Jag har inget emot dom, men jag tycker inte om när dom är för våldsamma. Även om jag vill utvecklas och utmanas, så vill jag ha ett visst mått av lugn och ro.
Jag räknar med dig 2021! 2020 var en ren katastrof, snälla gör inte likadant!!
