Life is a.....
Resten får ni lista ut. Jobbet är fabulöst, trivs sjukt bra. Även om jag är trött och sliten, så mår jag ändå bra. Hjärnan är fortfarande på återhämtning, det kommer ta tid. Men det går sakta, sakta åt rätt håll.
Mitt enda stressmoment är hästarna. Det som faktiskt är/varit min återhämtning är snart borta. Först förlorade jag min själsfrände. Ägaren till den vackra svarta damen valde att inte sälja. Inger jag kunde styra över, inget mer att säga om det.
Nu har jag förlorat "mitt" slitna, gamla ruckliga älskade stall.
Jag får inte hyra det längre. Efter 5 år så rycks det bort.
Mitt andningshål i allt kaos kommer inte att vara tillgängligt.
Så vad gör jag nu? Jag tappar faktiskt en stor del av min sociala bit. Jag går inte på puben eller åker och festar. Utan stallet är där jag vill vara.
Nu är det som så att jag alltid tror att det finns en anledning till att vissa saker händer. Så jag hoppas att något annat, kanske bättre, dyker upp.
Kruxet är att jag vill ha "mitt" gäng. Jag vill ha mina stallkompisar kvar, tillsammans, i samma stall. Men det kommer jag inte att ha....
