Livet avsnitt 2.
Livskris? Jag tror det. Men faktiskt inte på grund av min ålder. Den skiter jag i. För en sak vet jag säkert, det är att jag anser mig vara ganska omogen för min ålder. På gott och ont.
Min tidsaxel sträcker sig över 45 år av jordens miljoner år. Som ni kanske förstår så anser jag att min ålder är en fis i rymden jämnfört med så mycket annat.
Livskrisen handlar snarare om att jag inte vet vart jag befinner mig.
Varje gång det känns som om nu äntligen är vi på väg åt rätt håll. Så är det något som brakar ner, och problem måste lösas. Stort som smått. Men storleken spelar ingen roll, för det känns astronomiskt oavsett vad det är. Allt kräver stora mängder energi.
Humöret håller jag uppe, mycket för att jag ändå ser fram emot hösten. Jag ser fram emot hösten galet mycket. Det är massor med spännande saker som händer på jobbet, och det är drivkraften. Absolut inte en dans på rosor hela tiden, det finns en bromskloss i det hela. Men jag väljer att försöka ducka för den och köra på ändå. Jag vet vad jag kan, jag vet vad VI kan. Och det är förmodligen det viktigaste.
En annan känsla jag bär på, besvikelse. Besviken på mig själv. Varför? Jag vet faktiskt inte. Ingen jäkla aning varför jag känner som jag gör. Hade jag vetat hade jag kunnat göra något åt det.
Så är det nog för dom flesta. Vi bär på en massa saker utan att egentligen veta varför. Människor är ganska bra på att sammla på sig en massa onödiga saker. Både fysiskt och psykiskt.
Människan anses som intelligent. Men för att vara så smarta, så tycker jag nog att vi är ganska korkade. Det är inte många gånger vi lär oss från våra eller andras misstag. Allt ska vara så förbenat effektivt att vi glömmer oss själva.
Jag gör många misstag om och om igen. Känner mig lika korkad varje gång.
Människor tänker dessutom för mycket. Vi är experter på att älta saker, länge. Vi kan inte riktigt leva som vi lär. Det som har varit det har varit, vi kan inte ändra på historien. Utan det enda vi kan göra är att fortsätta framåt och inte göra samma misstag igen....... Hmmmm..... Uppenbarligen väldigt svårt att memorera. Jag lär mig inte. jag fortsätter att vara naiv, och lite lagom korkad.
Jag är 45 år gammal men känner mig som en 18 åring som precis tagit studenten och inte har koll på något överhuvudtaget. Kort sagt är jag väldigt omogen jämnfört med andra i min ålder.
Visserligen är det ganska tråkigt att vara vuxen och mogen.
Oavsett hur mogen eller omogen jag är, så måste jag fundera på hur jag ska göra med min framtid. Jag vill inte, men det är vissa saker som gör att jag måste fundera på hur jag ska göra.
Så.
Vart fan befinner jag mig? Vad ska jag göra för att inte vara besviken på mig själv?
Inte en jävla aning!
Denna lilla kille borde jag inte sålt....
