Tungt.
Begriper inte hur mycket vi människor egentligen är kapabla till att klara av. Ska nog ärligt säga att jag blir lika förvånad över mig själv varje dag. Speciellt dagar som är extra tunga.
När jag hamnar i samtal som ingen föräldrer i hela världen vill ha egentligen. Eller ens höra för den delen. Hela samtalet gör bara ont. Så fruktansvärt ont. Vad mer kan jag säga?
Sakta men säkert har jag kommit till insikt att jag faktiskt behöver prata med någon. Samtidigt som jag inte vill. Och jag kan inte svara på varför. För jag vet att jag måste, innan jag går sönder helt. Jag måste få hjälp med att få lite grepp om vad som händer. Men jag vill blunda för det, jag vill inte se det. Jag vill inte höra på det. Tänker att om jag igonerar det så går det över av sig själv.
Men det kommer det aldrig att göra.
Så kort sagt är det tungt. För jag vet verkligen vart jag ska ta vägen.
Det kommer att lösa sig efter resans gång, det vet jag. Men just ni ser jag liksom ingen ände på det hela. I ärlighetens namn är jag lite maktlös, och på något ensam. Ensam trots att jag har familjen.
Det är en så märklig känsla, som jag inte kan förklara. För det finns verkligen ingen logik i den. Den är hopplöst galet ologisk. Men så är det med många känslor som vi människor har. Rimmligheten finns inte riktigt. Typ inte alls när man tittar på det.
