Jag har fortsatt att fundera på det där med stress.
Har visserligen inte kommit fram till något vettigt. Utan mest klurat vidare på det jag skrev i förra inlägget. Stress är roten till allt ont. Ok, kanske inte allt. Men mycket av det.
Något annat som faktiskt klurat lite på, är hur olika vi påverkas av stress.
Det finns en kategori människor som inte berörs det minsta. I alla fall inte utåt sett, och de visar inget efteråt heller. Vet inte om de helt enkelt inte berörs av det som händer, eller om de helt enkalt har en fenomenal förmåga att hantera stress.
Självfallet är det så att vi reagerar olika.
Jag beundrar verkligen dom som orkar vara kvar på Arlanda år efter år. För är det någonstans man får lära sig stresshantering så är det där! Det är lite Masterclass faktiskt.
Men alla har en gräns för vad dom klarar av.
Jag höll i 10 år, sedan var det nog. Hjärnan sa ifrån.
Frågan är då vad det var som gjorde att jag ändå höll i 10 år? Ingen aning faktiskt. Frågan är om jag verkligen hanterade det? Eller om jag i själva verket "bara" la det på hög, sedan var förrådet fullt. Det fanns inte plats för mer att lagra, utan allt sprack.
Stress är verkligen inte bra för någon.
Men vad fan är positiv stress? Finns det ens? Även om den nu skulle vara positiv, är det verkligen nyttigt? Jag vet inte.
Det jobbiga för min egen del är att stressen gärna tar över. Jag vill nog inte kalla det panik eller ångest, men det är inte långt ifrån.
Vissa saker försöker jag utsätta mig för. För att medvetet jobba på det. Funkar liksom inte att undvika jobbiga situationer livet ut. Även om jag önskar.
Det jobbigaste är nog att jag blir gråtfärdig. En överväldigande flyktkänsla infinner sig, lusten att bara resa sig och gå. Vid något tillfälle har jag faktiskt gjort det. Men det har mest varit för att det brunnit till i skallen på mig.
Men att bli arg är en stress i sig. För min egen del i alla fall. Av den enkla anledning att jag normalt sett ser mig själv som en ganska glad prick. Tycker inte om att bli arg, fast vem gör det?
Men att bli arg är en stress i sig. För min egen del i alla fall. Av den enkla anledning att jag normalt sett ser mig själv som en ganska glad prick. Tycker inte om att bli arg, fast vem gör det?
Jag letar fortfarande någon form av mindfulness. Har inte hittat något än.....
