Lång väg kvar
och massor med anpassningar.
En sida av mig tycker att det går alldeles för sakta, å andra sidan sett så ska det inte gå fort. Det ska gå sakta, för att kroppen ska hinna med i förändringen som sker.
Jag tror att det som är jobbigast just nu är att jag inte klarar av att dricka fullt så mycket som jag vill, jag får inte i mig riktigt så mycket vätska som jag skulle behöva. Visserligen ska jag räkan ihop allt som jag drciker. Kaffe, te, vatten, youghurt och vad jag nu får i mig som är typ flytande.
En annan aspekt i det hela är att jag har energi, men jag har inte energi. Bristen på energi tror jag att jag har svaret på, och i nuläget kan jag inte göra så mycket åt den biten.
Men jag drömmer mig bort. Jag vill göra något. Åstakomma något.
Kruxet är vad. Finns massor jag skulle vilja göra, men det blir överväldigande på något sätt. Vilket gör att inte gör något alls. Samma reaktion om någon skulle antyda att det inte får eller att det är för bökigt.
Min personlighet är ett kaos, jag är ett levande kaos. Skulle vara skönt att hitta lite struktur i kaoset, men det gör jag inte just nu. För livet ger mig helt fel utmaningar, och har gjort det i 10 års tid.
10 år med uppförsbacke och motvind är väldigt lång tid.
På något märkligt sätt har vi börjat landa i allt, lärt oss att hantera och anpassa oss efter varje situation.
Men vad händer nu? När livet faktiskt börjar ge oss en aningens plattare väg att fortsätta resan på. Vad ska jag göra med tiden som jag sakta börjar få tillbaka? Min Gubbe har en fantastiskt socialt umgänge, något jag har tappat. Och jag är lite avundsjuk på det, men jag uppmuntrar (snudd på tjatar) till att han ska hålla kontakten.
Är det lite självömkan som sipprar fram. Jo det är det nog. Det erkänner jag.
Dessa 10 år har gjort mig mer och mer introvert. Det sociala batteriet blir mindre och mindre. Hur ändrar jag det? Går det ens att ändra på?
För tillfället tar jag på mig min rosa glittriga offerkofta, boar in mig en stund. Sedan får vi se vad som händer. Exakt just nu så vill jag en massa, men orkar inte. Jag vill vara social, men energin finns inte.
Jag har skrivit om just detta vid något tidigare tillfälle.
Det är självförvållat att jag hamnat där jag är just nu. Men jag har provat att nå ut lite försiktigt, men inte fått så mycket respons tillbaka. Kanske är jag tråkig, då får det vara så.
Men min rosa glittriga offerkofta är mysigt just nu. Den känns märkligt trygg...
