lisajalmefors.blogg.se

Normalt sett ger jag mig inte in sådanna debatter/diskussioner, av den enkla anledningen att det är svårt att göra sig förståd. Och det är vädligt lätt för andra att gömma sig bakom ett skrivbord och kasta elakheter omkring sig. 

 

Men nu hittade jag något som jag inte kunde låta bli. Det handlade om Kroppspositivitet. Till texten fanns en väldigt extrem bild på två kvinnor, utsatta kvinnor, dena ena har anorexi och den andra var överviktig. Dessa två tjejer satt mitt emot varandra, lutade huvudena mot varandra som för att hitta tröst och för att trösta. Som sagt en väldigt extrem bil, men tragiskt vacker. 

Till bilden fanns en text, en text som ajg tyckte var riktigt bra. Den korta verisionen var att vi måste börja lära oss att tycka om oss själva. 

 

En av kommentarerna som jag blev så otroligt triggad av var att man inte får hylla sjuka kroppar. Att vara så extremt smal eller överviktig är livsfarligt, dödligt. Det har hon absolut rätt i. Men jag frågade hur hon kunde tolka bilden som en hyllning. Jag fick aldrig svar på det, utan bara en massa rappakalja om att om man har ett normalt BMI så mår man bra.

För alla dessa smala och tjocka kommer hamna på hjärt och lung kliniken (nu hårddrar jag det ganska rejält av vad hon skrev), men om dom bara skrev in sig på en Hälsocentral och fick hjälp så skulle dom bli friska. De skulle må bra igen. 

 

Jag menar på att många gånger beror anorexi/bulemi på psyksik ohälsa, av olika orsaker. Det är inte "bara att".

 

Vad är det med vissa personer och "bara att". Jag förstår faktiskt inte. Det är inte alla som glider i en porsche på en motorväg genom livet. 

Och jag tror faktiskt alla har någon form av bekymmer att tacklas med. Är det för att skydda sig själv?
Om det där har hänt den personen, så kan det hända mig! Alltså händer det inte!
Är det av rädlsa för att man inte kan hjälpa? För att man inte förstår?

 

Psykisk ohälsa är nog det mest ologiska som går att hitta. För det finns ingen quick fix. Det finns ingen enkel väg ut. Och ingen annan kan göra den åt dig, du måste klättra tillbaka själv

 

Med tanke på hur utbrett det har blivit med just psyksik ohälsa, och att det kryper allt längre ner i åldrarna, så är det märkligt att så många är trångsynta. Att det ska vara så svårt att förstå att alla inte har det lätt. Det är inte "bara att" rycka upp sig. 

 

MEN för att vända lite på det. På något märkligt sätt så är det mer öppet med just denna typ av problem ändå (tvetydigt, jag vet) vilket har lett till olika typer av behandlingar och terapiformer. Du måste inte vända dig till psykvården/psykolog för att få hjälp. Utan beroende på vad du har för intresse så finns det terapi alla dess former. Vissa mer fysiska än andra. Hur toppen är inte det?!
Att sitta i en fotölj och analysera sitt liv, är inte alltid den rätta vägen. För många kan det vara bra att tänka på något helt annat, och insikten att man faktiskt KAN göra något med sin kropp. 

 

Jag försöker få vårat Monster att hitta en hobby som intresserar. Rita är ett stort intresse, men det räcker inte riktigt hela vägen. Så jag skulle önska något mer. Baka? Sy? Träna?
Vi får se vad vi lyckas med. Jag hoppas vi får till något!
Nu börjar Monster att få lite kontroll över sina mörka tankar, och jag hoppas att det får fortsätta så.