Vill bara poängtera
Även om jag kan gnälla på vintern, så älskar jag vintern. MEN det ska vara snö, inte en tråkig grå slaskvinter som vi många gånger har i Stockholm. Den här vintern har varit ovanligt vit. Nu kan jag tycka att om det ändå ska tina undan, så får det göra det på studs. Hade inte haft något emot att ha vinter fram till slutet av Februari. Moder Natur tycker uppenbarligen annorlunda.
Något jag tror vi alla är överens om är att soljuset gör så otroligt mycket. Personligen hoppas jag att orken ska komma tillbaka, lusten till livet.
En sak är säker, längtan till våren och framför allt sommaren har kommit! Kunna sätta sig med en kopp kaffe i solen. Njuta av värmen.
Jag behöver återhätmning. Jag behöver hitta mig själv.
Visserligen inget nytt, det är något jag försökt göra under en längre tid. Går lite trögt bara.
Att tappa bort något är vädligt lätt. Oavsett vad det är, så tar det inte många sekunder att förlora något. Men att hitta något, tiden att leta efter det som är borttappat tar tid. Ibland galet lång tid. Tyvärr finns det gånger där vi aldrig hittar det vi har förlorat, borta för alltid.
Jag tänker att många gånger vet vi faktiskt vad vi letar, hur kommer det sig då att det ska ta förjordat lång tid att hitta det igen?
Samtidigt är det liksom bara att acceptera läget, för det är så livet är. You win some, you loose some.
Många gånger nämner jag livet som en väg, med massor av avfarter och stigar som går kors och tvärs. Allt handlar om vilka val vi gör. Men när känslan av att det inte finns några val infinner sig. Att det är en öken runt omkring, där allt ser likadant ut. En tydlig väg finns inte. Avfarter, vägskäl, fartgupp, sidostigar finns inte. Fotspåren går kors och tvärs, ingen vet vart spåren leder.
Hur i all fridens namn ska man navigera sig fram då?

Allt i en enda röra, utan den minsta fingervisning till vart livet bär.