Fru Tråkmåns här
Har insett att jag bara skriver när livet inte är på topp. Men positiva saker behöver vi inte bearbeta, dom får oss att må bra.
Liet annat när livet går emot oss. Då behöver vi reflektera, fundera och bearbeta, snarare vi MÅSTE för att kunna funka som människor.
Det är vad jag tror i alla fall.
Livet generellt är toppen, rent fysiskt mår jag super. Länge sedan jag mått så bra. Att slippa den molande värken är magiskt! Att orka springa i trappor, eller bara kunna springa utan att lungorna ska sprängas är UNDERBART.
Det psyksika statusen är lite annorlunda.
Att allt känns tungt är en underdrift. Jag har inget som ger mig den där extra energin just nu. Älskar min familj. Massor. Och jag gör allt vad jag kan för dom.
Men känslan av att inte räcka till har jag nått flera gånger om. Jag känner mig ganska osynlig. Kruxet är att jag känner det på jobbet också.
Jobbet kan jag i alla fall försöka göra något åt, men mitt jobb är lite som att leva i ett missbruk. Det är ett beroende som jag inte kan ta mig ur just nu. Ena sidan älskar jag mitt jobb, älskar det jag göra. Andra sidan vet jag att jag måste lämna det, för jag mår inte bra. Allt annat än bra. På något sätt har jag kommit till en punkt där jag lite har accepterat att det är vad det är. Likgiltig.
Jag har sökt jobb, men jag har ingen fancy utbildning som jag kan luta mig emot. Utan jag har "bara" min erfarenhet. Min ålder har jag emot mig.
Mitt alternativ just nu är att utbilda mig. Sköterska har jag kikat på. Men jag är lite inne på att fortstätta min resa som adminstratör. Plugga rekrytering/planering. Kanske kan vara intressant. Jag vet inte.
Familjen.
Det är verkligen vad det är. Att ge upp funkar inte, kommer jag aldrig att göra. Men problemet är att jag inte räcker till, orken finns inte fullt ut.
Tror många föräldrar, framför allt dom som har barn med extra utamningar, kan relatera till min känsla. Jag är långt ifrån ensam om den, så jag tänker inte krångla på mig offerkoftan. Den hägnger bra undangömd någonstans i garderoben.
Men dagens medier så är det så lätt att få en känsla av egosim, självupptagenhet. Så fort du börjar prata/skriva om dina egna upplevelser/känslor, så är det alltid någon som tycker att du ska rycka upp dig "Det finns faktiskt värre saker".
Jag säger inte att jag har det värst. För det är inte en tävling i vem som har det jobbigast. Vi ska väl ändå kunna stötta och finnas för varandra? Oavsett vad det gäller.
Personligen blir jag mer och mer innesluten, jag vill inte ha med människor att göra. Medvetet sätter jag upp högre och tjockare murar, för att skydda mig själv. Frågan är till vilket pris.
Varför gör jag det?
Förmodligen för att jag samlat på mig för mycket under dom senaste 5 åren, och inte bearbetat det ordentligt. Något av det. Jag samlar det på hög, låter det ligga. Vart det kommer landa, vet jag inte.
